Tävlingsdräkten – Jonas Gren

Jag kan väldigt lite om skidsport, men poeten Jonas Gren väcker ett intresse. I sonettkransen Tävlingsdräkten bygger han upp atmosfären i det som föregår spänningen i spåret genom ett tankeflöde under förberedelserna i vallaboden

Det är mycket som ryms i berättarjagets inre. I Tävlingsdräkten äger en inre monolog av sonetter rum, tankarna glider fram mellan funderingarna kring skidåkning, valla, livet och döden. En inre oro, men också en längtan ut i spåret uppdagas i monologen. Skidspåret som ger hälsa och liv, och vallan som ger sjukdom och död. Döden som ett överhängande hot i vallaboden, tillsammans med tanken på framgång, naturens skönhet och mjölksyrans hot. Det blir en aning spretigt och många trådar för läsaren att väva samman, men det känns också mänskligt att tankarna irrar omkring.

Det är underligt att det inte har diktats mer om skidåkningen i Sverige – om man bortser från julklappsrimmen till avlånga paket – då det är en stor del av den nordiska kulturen. Muren mellan idrotten och, den så kallade, finkulturen raseras sällan. Själv uppskattar jag ofta en svulstig sportfilm baserad på verkliga händelser där underdogen vinner i slutscenen. I Tävlingsdräkten är skidåkningen en kuliss till funderingar om mening och livets natur. Så denna lilla rendezvous mellan sport och dikt är uppfriskande, och är ett litet steg mot att rasera ovan nämnda mur.

Berättarjagets tankar kretsar kring den omstridda flourvallan, älskat av gubbarna i vallaboden men hatat av Naturskyddsföreningen. De flourerande ämnena är skadligt vid inandning och det förorenar naturen kring skidspåren, och har från och med den nu pågående säsongen förbjudits. Flouret blir i sonettkransen kopplat till sjukdom och döden. Kanske inte så konstigt, när följder vid hög exponering är både flourfeber och cancer. Detta gör att ett hot är överhängande inne i bodens värme. En tillsynes harmlös syssla kopplad till friskt friluftsliv, hotar både människan och naturen.

På så sätt ger Gren vallningen en existentiell natur, och låter även sysselsättningen ställa frågor. Skidans valla är enkel, och behovet av valla går att tyda utifrån väder och vind. Men vad behöver människan? Är det lika enkelt? Med den färgglada tävlingsdräkten på är livet kanske lite enklare? Det är ju bara att följa spåret.

Det är i friktionen mellan det enkla och det svåra något intressant och närande växer fram.

“I takt med natten växte obehaget.
Jag såg det stilla regnet smälta skaren.
Jag måste hinna mätta bägge paren.
Och svetten rann, för varmt med överdraget.
[…]”

Sonetter får mig, liksom andra, att främst tänka på Shakespeare eller svällande kärleksförklaringar, men här får en subtil undran ta form på sonetternas fjorton rader. Sonettkransens struktur skapar också en helhet, ett imponerande och elegant hantverk.

Stundtals blir rimmen en aning banala och formen blir krystad, men det kan också bero på min ovana att läsa denna typ av diktning. Det kanske känns banalt och krystat för att rimmande sonetter påminner om arketypen av dikt och därmed också påminner av ett pubertalt försök till poesi. I stort har Gren däremot en fin melodi i sina rimmande sonetter, med ett enkelt och tillgängligt språk i den komplexa strukturen.

Det finns en mörk underton, något som lurar i skuggorna i Grens lyrik. I stroferna kan man ana att något inte riktigt är som det ska vara, men helheten skapar en klar bild. Resultatet är en subtil plakatpoesi. Grens poesi bygger upp en bild och värld där något inte riktigt är som det ska. Budskapet är tydligt, men är skrivet mellan raderna på plakatet.

Skidåkaren och miljöhistorikern Sverker Sörlin har passande nog skrivit ett fint och läsvärt efterord till Tävlingsdräkten. Han gör en insiktsfull kommentar på Grens sonetter. Sörlin påpekar att vallan är meningsskapande, då det är ett träget jobb för att i längden vinna loppet och skapa bättre förutsättningar i spåret och livet. En sysselsättning som fortsätter generation efter generation, och om kommande generation ska få fortsätta njuta av skidspåren måste vi, liksom berättarjaget, grubbla på vårt ansvar och vår existens.

Jag har svårt att bortse från Grens tidigare författarskap i min läsning av hans senaste bok. Hans tidigare verk Dälden (2018) och Antropocen (2016) hymlar inte med samhällskritiken och oron kring ett förändrat klimat. Klimatångesten som jag läser in i Tävlingsdräkten kan bero på hans tidigare dikter, men det känns avsiktligt. Den existentiella oron är färgat av stundande klimatkollaps, och människans inverkan på naturen och sig själv. Klimatet och den globala uppvärmningen måste bli påtaglig för skidåkaren och vallaren. Klimatförändringarna, med varmare och fuktigare klimat, förmodar jag även påverkar hur skidan bör vallas.

Sonettkransen känns som ett försök att tygla sin oro för alla stora frågor genom att hänga upp det på en vardaglig syssla. Det är det som gör Tävlingsdräkten mänsklig.

Text: Henrik Schedin, Instagram: @henrik.schedin