Svensk gangsterrap – Emil Arvidson

Hasse Aro, programledare för Efterlyst, frågar Emil Arvidson under sändningstid om det överhuvudtaget finns rappare som inte är kriminella. Och som vilken bra musikjournalist som helst tycker Arvidson att frågan är aningen absurd. Betraktar man sammanhanget under vilket frågan ställs kan man ändå förstå var Hasse kommer från – sändningen ägde plats runt den 25:e december 2022, en dag då flera rappare med kopplingar till brottslig verksamhet attackerades. De senaste åren har kopplingen mellan hiphop och kriminalitet dragits varje gång genren kommit på tal, och det svenska majoritetssamhället väser numera åt hiphopen för varje rubrik som skrivs om gängvåld. Detta förfall från kulturelitens darling till skrämselpropagandans favoritslagträ får Emil Arvidson att skriva boken Svensk gangsterrap: Ett reportage.

Boken är en mångfacetterad analys av den svenska hiphopen och dess plats i en globaliserad värld. Den pratar om klass, media, juridik och brott, och försöker att hitta hiphopens sammanhang i det svenska samhället. De senaste åren har genren blivit en avstickare från mittfåran, och klyftan växer allt större för varje våldsam rapvideo. Diskussionen mellan dessa två motparter har varit förutsägbar: en rappare släpper en hit med referenser om knark, vapen och annat som petar den svenska medelklassen i ögat. Denna slår tillbaka genom oändliga textrader på debattsidorna hos de etablerade medierna, och när det är rapparens tur att svara på kritiken påpekar han att låten enbart återberättar en verklighet som han sett. Till slut tas hiphopen (och alla andra kategorier) bort från kategorierna på P3:s prisutdelningar, och rappare väljer i allt större utsträckning att inte tala med mediaetablissemanget. I ett sådant debattklimat kommer Arvidsons bok med nya idéer och nyanserar dem gamla. Det kanske ligger i formatet – det är betydligt enklare att få med en mer rättvis bild av komplexa fenomen i en bok, än i 280 tecken som tävlar om sin plats i algoritmen.

Allt blir gangsterrap, påstår Emil – i ett samhälle som saknar normer att bryta mot, är landets själva lagar en bra attackpunkt för ungdomens revolt. På det tillkommer en segregation som kännetecknar moderna städer; en splittrande urbanism som skapar enklaver av ojämlikhet i ett alltmer decentraliserat samhälle. När etablerade myndigheter och medier inte längre har samma makt att förbättra livet för sina invånare, eller fånga upp den kultur som beskriver deras vardag, tar dessa till andra medel. Stockholm ter sig som en stad där både musik och brott hyperlokaliserats, och i ett område med betydligt färre möjligheter blir rappen och kriminaliteten biljetten ut. Vissa blir kriminella, andra rappare – och andra kombinerar båda. Idag är det plattformar som TikTok, Amuse och Spotify med flera som fångar kulturen från det svenska samhällets enklaver, och resultatet blir parallella världar som inte behöver den svenska mittfåran för att rättfärdiga sin existens. Att dessa plattformars algoritmer främjar provocerande innehåll häller bara bensin på elden, och de våldsammaste låtarna får enklast spridning.

Bortom analyser om etnicitet, klasstillhörighet och intersektionen mellan dessa anmärker Arvidson att förvånansvärt lite diskussion äger plats runt den svenska gangsterrappen som konstform. Att Einár, som var ett medelklassbarn med en fot inne i den svenska kultureliten, klättrade och blev en av genrens största artister, fick Emil att tänka på vad som var sant i hiphop. Frågan är ju viktig – om rappare inte talar sanning i sina texter finns det inte många skäl att bannlysa dem från kulturutrymmen. Så är Einár en roll eller är Nisse faktiskt kriminell? Och är det rätt att döma rapparen Stickys vänner för ett brott baserat på bevis hämtade från videon till Vänd igen? Det diskuteras också om vad hiphopens estetiska värde ligger i – är det hur rå och oslipad genren är? Och har Ivar Arpi rätt när han påstår att är hiphopen är ett uttryck för medelklassens fetischering av våld? Och är det ens okej att lyssna på hiphop?

Emil lyckas förvånansvärt nog med att ge bra svar på frågorna ovan: hiphop är för komplex för att delas in i en binär sanning eller lögn. En bra hiphoplåt är som en nyhetsrubrik – den både fångar och skapar en stämning, och gör så att mottagaren förstår den viktigaste delen av sanningen. Den djupgående analysen kommer senare, och bedömningen av låtens sanningshalt är relativ. Hur väl ögonblicket fångas avgör i sin tur hur bra låten är, och ett exempel är den isande beskrivningen från Einárs och Dani Ms låt VOI, där de rappar att någon “ligger här kastad som en Voi”. Sedan är det faktum att det främst är rika kids i Östermalm som dansar till Sevilla på TikTok, och att rappare gör våldsam musik av den enkla anledningen att den säljer. Vi alla bär ett ansvar, men det är inte hiphopen som ger gängen sina inkomster. Det är bedrägerier och det är knark, och rappen är en sideshow som ibland blir fokuspunkten för den svenska brottslighetens barnsoldater.

Sedan är hiphopen också en kraft för det goda. Den ger utlopp, den ger hopp. När Paludan är ute och kör sitt hatiska nummer en sommardag i Rågsved, bjuder Dizzy fansen på en mycket uppskattad gratiskonsert i kärlekens namn, några meter bort. Barn rappar att haschlukten väcker farbrorn till granne, men det är okej — han röker på själv. Ungdomarna som annars skulle kunna stöka till det för Paludan dansar istället till sin favoritrappare, och denna upplaga av koranbränningen misslyckas. Boken tar upp flera sådana exempel som ibland glöms när diskussionen domineras av det dåliga hiphop kan föra med sig.

Emil som bojkottade låten VOI börjar lyssna på den igen. Diskussionen om svensk gangsterrap skulle kunna fylla en dubbelt så lång bok, och ta in fler dimensioner, men precis som flera av dagens utmaningar är det gäng- och musikrelaterade våldet ett komplext problem. Han väljer att beakta det från perspektivet av ett svenskt myndighetssystem som håller på att tappa greppet om sin splittrade omvärld. Mellan raderna läses en förhoppning om att situationen går att rädda om den svenska mittfåran, med dess polisstyrka och domstolar, skaffar sig bättre förståelse för svenskt utanförskap. Men konsensussamhällets bästa dagar är förbi, och vi står inför en ny verklighet med nya spelregler. Det betyder inte att Arvidson nödvändigtvis har fel i sin analys, men det är viktigt att känna till begränsningarna i de system som man väljer att tro på.

Boken är ett rent nöje att läsa igenom – åtminstone för den rapintresserade som benim. Det presenteras flera perspektiv som hittills har varit okända för den svenska debatten om rappen. Om alla inblandade kunde ta till sig av perspektiven som presenteras i Svensk gangsterrap: Ett reportage skulle det garanterat höja diskussionens nivå. Personligen tror jag att vi befinner oss i början av en utveckling som musiken bara reflekterar – låtar dödar ingen, och en ungdom som tappat förtroendet i ett land kommer att göra uppror mot det. Ironiskt nog kommer inte debattsidor och böcker att lösa detta problem på lång sikt, men de är bra redskap för att bättre förstå den komplexa samtid som vi rör oss i.