Svalors flykt – Majgull Axelsson

“En dag skulle hon kanske inte bara vara undersköterska, fantiserade hon, utan hade gått vidare och blivit sjuksköterska. Specialistsjuksköterska, till och med. Inriktad på barn och ungdom. Då skulle hon ha hög lön och varma händer och skulle kunna gå på restaurang när hon ville.”

Molly är en överlevare. Hon har sett allt, kastats mellan jourfamiljer, HVB-hem och slussats genom den svenska byråkratin. Livet “hemma” hos dem hon vägrar kalla föräldrar var ett rent helvete, och när det värsta som kan hända händer så finns ingen förlåtelse kvar. Och Molly är ett äckligt hundnamn – hon heter Zadie Moonbeam. Snart ska Zadie få en egen lägenhet, en etta i Norrköpingsförorten Hageby där hon äntligen, äntligen, ska få vara ifred. Inget får gå fel till dess. Besök hos en psykolog är ett krav från soc för att kunna visa att Zadie på sina 16 år ändå är redo. 

Christel är psykolog, egentligen pensionsmässig sådan. Hon fruktar att nervsjukdomen hon distanserar sig från genom att namnge den ”Elake Herr P, har kommit för att stanna. Men kanske skänker patienterna tröst i Christels ganska stillsamma, ofrivilligt barn- och barnbarnslösa tillvaro i det vackra radhuset på Södra Promenaden. I Christels liv finns ett trauma kopplat till en lägenhet i Hageby, kanske densamma som den som Zadie längtar efter. De två finner sig mitt emot varandra i behandlingsrummet som psykolog och patient och deras liv länkas samman.

Det finns knappast någon i Sverige som inte läste om fallet med Lilla hjärtat, treåringen Esmeralda som vanvårdades och misshandlades till döds av sina föräldrar i Norrköping för bara ett par år sedan. Jag bodde i samma stad då, och det skedde så oerhört nära inpå. Jag visste var de hade bott innan det hände. Jag visste vem pappan var, var han hade fått jobb och vem som gett honom goda referenser. Referenser som blev avgörande när det beslutades att Esmeralda skulle återgå i de biologiska föräldrarnas “vård”. Bara månader senare var hon död – inrullad i plast och intryckt i en garderob. Det är nästan för fruktansvärt att berätta om. Ändå gör Majgull Axelsson just det. I Svalors flykt är Esmeralda en pojke som kallas Mio, men i övrigt är historien densamma. Storasystern Zadie, sprungen ur fiktionen, är den som blir kvar, som måste leva med den omänskliga ilskan, sorgen och rädslan. Det här är framför allt hennes berättelse trots att hon och Christel delar utrymmet med sina perspektiv – något som faller sig naturligt då Zadies liv bara börjat, liksom att hon blir en fokuspunkt även i Christels liv. 

Majgull Axelsson har alltid skrivit i de utsattas tjänst, från sina tidiga mer reportageliknande böcker till augustprisbelönade Aprilhäxan (1997) och sin senaste,  Inställd resa till Sabarmati (2020), centrerad kring mellanförskap och vardagsrasism. Aprilhäxan tog upp frågor om maktlöshet, avundsjuka och det subversiva i att inte bli räknad med – en makalös roman som även rör sig utanför realismens gränser. Svalors flykt håller sig trots titeln kvar på jorden, men även här är frihetslängtan så stark att den närmast materialiseras mellan sidorna. Zadie slåss som ett djur för att överkomma de förväntningar omvärlden lagt på henne, för att hålla sig över ytan. Rädslan för monstermorsan Isebel, hon som tycker om eld och att plåga, som sitter i fängelse men kanske rymmer, kommer aldrig att försvinna. 

Zadie är en protagonist att älska och heja på, men inte att tycka synd om. Det skulle hon fullkomligt hata. Mest av allt visar Axelsson, genom henne, hur det är tillåtet att förskjuta sina föräldrar. Att vissa saker inte går att förlåta, med rätta. Hon visar på hur maktlösa barn är, men att det likväl är möjligt att ge dem agens och att rätten ligger hos dem. Berättelsens två perspektiv kan te sig vitt skilda, med två kvinnor i vitt skilda åldrar på helt olika platser i livet. Christel lever det liv som Zadie drömmer om, med ett eget hem – ett eget rum för ro och tystnad – men Christel skriker inombords och behöver kanske lära av Zadies mod och radikalitet. Romanen är i sin helhet enkelt uppbyggd, utan språkliga ornament, men sånt är å andra sidan inte Majgull Axelssons stil. Hon berättar om det fruktansvärda, rakt upp och ned, och gör det väl och med hjärta och socialt patos. Hur hon lyckas väva karaktärer, spänning och miljöer i en närmast banal form får mig alltid att inledningsvis reagera med skepsis, för att efter bara ett par kapitel finna mig fullständigt fast. Nomineringen till Årets bok är mycket välförtjänt – Svalors flykt upprör och berör.