Spegeln och ljuset – Hilary Mantel
Populärkulturella tolkningar av våra historiska karaktärer är otaliga och vi lider i synnerhet inte brist på tolkningar av kungen Henrik VIII. Både i TV-serier och romaner känner vi honom som den kvinnomördande galna kungen på Storbritanniens tron. Det känns lika delar ovant som uppfriskande att läsa om Henrik VIII som den mer historiskt korrekta personen han var, snarare än den han porträtteras som i serien The Tudors (2002), med Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen, eller rent av äcklig som i UKONs roman Jag befinner mig ett överflöd av kärlek (2014). Sexual appeal eller vulgär och motbjudande – Henrik VIII har tillskrivits allt i det spektrat. Hilary Mantels trilogi om Henriks hov är varken romantiserande eller förlöjligande, utan helt enkelt historiska romaner med syftet att verka för just historien, snarare än berättandet.
De två tidigare romanerna, Wolf Hall (2009) och För in de döda (2012) översattes av Jesper Högström och likaså den avslutande delen Spegeln och ljuset. I Spegeln och ljuset ges plats till andra tongivande karaktärer, som inte är kungen eller drottning(arna). Thomas Cromwell, Thomas More och Charles Brandon ger ytterligare en dimension till historien, en historia vi knappast har ägnat en tanke eftersom den överskuggats av den galna, sexuella, mordlystna kungen. Hilary Mantel ger ett bredare perspektiv på varför historien ser ut som den gör och att den inte avgörs av en person allena, bara för att det är den mest omskrivna. Mantel levererar en berättelse om avund, om skvaller och om de människor i kungens närhet som gör allt för att undgå skuld och samtidigt påverkar och spelar på kungens makt. Vem var det egentligen som väckte kungens tankar om Anne Boleyns påstådda otrohet? Vem var det egentligen som uppmanade Jane Seymour om att vara så beskedlig som kungen än önskade? Hur hade historien sett ut om dessa personer hade fått komma till tals? Mantels 800-sidors-roman, den avslutande delen av trilogin om Englands hov, ger en bild av hur det kan ha sett ut, och något säger mig att det lätt hade kunnat bli 800 sidor till!
»Jag antar att han kommer att hålla till godo med fru Jane i en månad tills hans blick träffar någon annan dam. Då kommer det att upptäckas att Jane har vilsefört honom – hon var inte fri att gifta sig när allt kom omkring, hon hade ett förberedande kontrakt med någon annan. Eller hur?«
Genom sidokaraktärernas tankar och ord får vi följa hur både kungens och drottningens närmsta, men även folket ute i landet, kände för tronen. Karaktären Tommasso beskriver att han har på sig det finaste linnetyg, så tunt att man kan läsa lagboken genom den, men att ingen någonsin givit honom komplimanger för klädseln eftersom samma människors all fokus och all energi läggs på att hålla kungen nöjd och glad. Beskrivningen av detta är inte från ett allseende perspektiv eller en implicerad författare, utan från en tredjepart – en som befinner sig mitt i handlingen men som varit för oviktig som förmedlare av historien för att få komma till tals. Det är detta som gör Mantels berättande så unikt. Hon gör kungen till en sidofigur och sätter den vanliga människan i fokus.
Ytterligare ett bevis på författarens vilja att skriva fram de annars tysta aktörerna är att romanen behandlar den drottning som ofta hamnar i skuggan av berättelsen om kung Henrik – den gudfruktiga, den älskvärda, den tråkiga om man så vill: Jane Seymour. Till skillnad från hennes föregångare; den rättfärdiga och folkligt älskade Katarina och den förföriska och åtråvärda Anne Boleyn som figurerat i de första två romanerna i bokserien. Det känns uppfriskande att Jane får ta upp den plats som de andra drottningarna ofta får givna i historien.
Mantel lyckas med det som många andra Henrik den åttonde-tolkare misslyckats med, nämligen att skapa en dynamisk och nästintill mänsklig härskare genom omgivningens blick. Genom bredare och mer tillåtande beskrivningar låter hon oss läsare komma närmre historien.
