Scener från hovet – Mats Kolmisoppi
”Det kan inte ha varit så illa.
Det var mycket värre.
Du hade kläder, tak över huvudet och föräldrar som ville dig väl.
De var onda och falska. De fick min bror att bli ond och falsk.
De ville rusta dig för världen, de ville ge dig kunskap och bildning.
De ville göra mig till nån jag inte var. De tvingade sig på mig.”
Det där citatet ”äpplet faller inte långt från trädet”, är ett välkänt ordspråk av en anledning. Familjeträdet, oavsett vilken typ av relation man har till den, är oumbärlig när vi diskuterar arv, uppväxt och frågor kring vem man har stöpts att bli. I Mats Kolmisoppis senaste roman Scener från hovet möter läsaren bevis på detta.
Vi följer Filip som förmedlar en berättelse om sin familj där varje medlems individuella ytterligheter sätter sin prägel i berättarens uppväxt. Familjen lever tillsammans, men tycks befinna sig i vitt skilda verkligheter. Var och en är nämligen så totalt fast i sina egna värderingar och världsuppfattningar att oviljan, eller oförmågan, att nå in till varandra är total. Vi bevittnar olika överlevnadsstrategier där Filips bror kommunicerar genom våld, pappan genom alkohol och en stark religiös tro och mamman genom sin dyrkan av monarkin. I en värld där alla lever i sina egna världar kan det vara svårt att veta vem man själv är – det är där Filips historia kommer in.
Boken är uppstyckad i två delar där den ena lägger grunden för läsarens förståelse av berättarens liv och den andra gestaltar resultatet av detta. Romanen är verkligen uppbyggd i scener, som dess titel också hävdar. Kapitlen är korta och fragmentariska, men samtidigt alltid koncisa. Man följer miljöer och händelseförlopp med lätthet trots att man slungas in i olika sekvenser av berättarens liv.
Berättaren pratar om uppväxt, om familjeband och om klass på samma sätt som man lär känna en främling på en efterfest: med total avsaknad av distans till sina egna upplevelser och med en övertygelse om att alla är intresserade av vad man har att säga. Men det finns något göttigt med berättarperspektivet, där vi följer ett starkt och bitvis raljerande jag, eftersom han vägrar maskera sina känslor. Han ser nämligen bara sin egen världsbild – han kritiserar familjens egensinnighet samtidigt som han i detalj beskriver drömbilden av sin egen begravning – och de enda gångerna han blir motsagd är av den kursiverade avbrytande rösten som titt som tätt bryter av berättarens monolog. Vi har att göra med en implicerad läsare, som vet lika lite som vi, men som till skillnad från oss inte behöver vara tyst. Denna externa förmedlare av berättelsen avbryter och ställer frågor och krav, ibland ger den till och med order. Hela tiden ifrågasätter hen berättarens verklighet på samma sätt som han själv ifrågasätter familjens världsbild. Detta ger läsaren känslan av att den inte heller går att lita på. Som läsare blir man då uppmärksam på att man inte vill att berättaren ska bli ifrågasatt, man vill tro på att det han säger är högst verkligt, eftersom han själv agerat implicerad läsare av sin familjs raljerande hela sitt liv. Ifrågasatt, tvekat och motsatt sig deras verklighetsbild, samtidigt som han är fullt obenägen att förstå någon annan än sig själv.
Kanske är det just detta som Kolmisoppi så plågsamt och skickligt sätter fingret på; det faktum att vi, oavsett hur hårt vi än jobbar på att skapa vår egen historia, fortfarande är våra föräldrars barn.
