Samtycket – Vanessa Springora
“I många år vankar jag runt som ett djur i bur, upptagen av drömmar om hämnd och mord. Ända tills jag en dag äntligen tycker mig se lösningen, med ens så självklar: jag ska fånga jägaren i hans egen fälla, stänga in honom i en bok.”
Det är här berättarjaget V, författaren Vanessa Springora och debutromanen Samtycket börjar – i ett försök att skriva sig fram till ett subjekt genom att själv berätta. Berätta om vad flickan Vanessa Springora varit, blivit, är. Om allt hon utstått och utstår.
Den internationellt uppmärksammade debutromanen Samtycket, översatt från franska av Marianne Tufvesson, kommer 30 år efter de biografiska händelserna som det blickas tillbaka på. Trots att Vanessa Springora (f. 1972) arbetar som förläggare i Paris, arbetar med ord och text, tar det henne 30 år att återfå sina ord – 30 år att återerövra orden som bara är en av alla saker som han har bestulit henne på. Det är en reell, kroppslig och litterär uppgörelse med mannen som skadat henne och omgivningen som lät det ske.
Berättelsen börjar som många andra nedåtgående berättelser med riktning avgrunden: med en far som lämnar. Detta är en skärva, tillsammans med 70-talets sexuella frigörelse, det parisiska avantgardet, pengabrist och upplyftandet av geniet, som sammanfogas i jakt på förklaring till varför det som hände kunde hända. Ett försök att förstå varför omgivningen såg på när en flickas liv blev henne bestulet.
Berättelsen får sin förödande fallhöjd när V träffar G. V, berättarjaget och författarens språkrör, är tretton när hon följer med sin mamma på en middagsbjudning som har samlat Paris intellektuella och litterära elit. V är tretton när den berömde, femtioårige författaren G där gör sitt första närmande. Han smeker V:s barnsläta “kind med blicken”, “fyller hela världsalltet med sin närvaro” och påbörjar det som aldrig ska ta slut. Det som blir “startskottet för den mänskliga komedi jag hädanefter skulle spela med i, med den oskuldsfulla flickan som inledande tema”. En tragisk komedi som V ofrivilligt spelar birollen i livet igenom.
Snart styr den 35 år äldre G allt med V; från vad hon får och inte får äta, göra eller tänka. G trycker in sig själv i allt som bokstavligt och bildligt är V – tar allt hennes ifrån henne. Han stjäl hennes barndom, hennes kärlek till böcker, till livet, till allt annat förutom hennes kärlek till honom. Inget lämnas heller tillbaka, utan G håller girigt fast även när V senare ber om det; ber honom om en ynka handling av respekt, en ynka liten gest av värdighet. Men G håller fast med sin sugkraft – suger som den vampyr han är tills V:s och de andra barnens (det är fler, så många fler) värde är ekvivalent med en sliten marionettdockas.Vilket passar perfekt in i G:s livsdrama där allt som räknas är hans njutning och hans skrivande. Och vad kan vara än mer passande för en narcissistisk one-man show än en just dockor som fint lyder under kraften av förblindande förälskelse (eller är det makt)?
Samtycket är ett öppet, infekterat sår som någon hårt trycker in ett salt finger i – oupphörligen. Det är ett helvete, med andra ord, för det infekterade narrativet tar inte slut när boken gör det, utan smärtan och smittan sipprar ut i verkligheten, in i detta nu. Infektionen känns inte heller mer hanterbar av ambivalensen som Springora lyckas uppbåda också i läsaren. Hur V kände enorm kärlek och attraktion till denna groteska troll-figur kallad G och samtidigt en stark intuitiv känsla av att något inte stod rätt till med världen runt omkring. Hur hon kände att något något något var fel, men som hon, ett barn, inte kunde sätta fingret på. Något vilket ingen annan – inte polisen eller mamman, skolpersonalen eller någon ur den “intellektuella” eliten – kunde (eller ville?) sätta fingret på för den delen heller. Eller förutom när de istället drev V i riktning mot det som inte stod rätt till – mot mannen hon älskade och som (o)lämpligt nog fyller det tomrum där hennes fars kärlek och närvaro borde ha varit. Omgivningen gör detta förblindade av den geniala författarens stjärnglans – tar hans litteratur som den täckmanteln den är. För G utnyttjar V, och andra barn som han groomar, som först en sexuell leksak, sen en musa och sist som en romangestalt. Barnen förblir alltid objekt, verktyg för att tillfredsställa hans sexuella och konstnärliga behov, och där det sista, det konstnärliga uttrycket, alltid ursäktar det första; det sexuella utnyttjandet.
Samtycket är en skärseld – men det är en skärseld att ta sig igenom. Smärtan har ett definitivt värde i att språket känns kliniskt träffsäkert och trollbindande i denna rättframhet. Den behandlar och gör upp med viktiga frågor om hur olika maktaspekter kan korrumpera begreppet samtycke. Gör det ogiltigt – eller i alla fall otillräckligt.
I slutet av romanen undrar Vanessa Springora: “Ursäktar litteraturen verkligen allt?”. Med den frågan lämnas läsaren hängandes, tillsammans med en stark stark känsla av att något inte står riktigt rätt till med omvärlden.
