Samtal om natten – Claire Daverley

Ta hand om dig, säger han och hon säger: Vänta och det gör han och hon säger: Vad menar du med färdiga med det här? Vad är … det här? 

Jag vet inte, Roe, säger han. Det är det namn hon har fått av honom och det skapar samma lilla ilning i hennes mage som alltid, innan han säger: Jag har verkligen ingen aning. Har du?

Två sjuttonåringar går på samma skola. De ser varandra i korridorerna, men hälsar aldrig. De känner inte varandra. Än. 

Rosie bor med sin mamma, pappa och tvillingbror Josh. De äter alltid middag tillsammans, och föräldrarna är djupt investerade i barnens aktiviteter. De har stora planer för Rosie: Hon spelar piano, sjunger och tränar på gym. De räknar med höga betyg, nej högsta, och belönar henne ofta med ett “duktig flicka!” 

Rosie har tvångstankar. Hon går inte på vissa streck, räknar steg och räknar om tills det alldeles säkert blir rätt. Hon söker förtvivlat efter kontroll och tar ut den i duschen där hon plågar sig själv i skållhett vatten. Hennes liv är förutbestämt. 

Will bor med sin mormor och tio-åriga lillasyster, och hunden Dave. Han tar livet som det kommer, kanske mest för att han inte har något annat val, och bekymrar sig mest för motorcykeln och matteproven. Med fler än ett våldsamt trauma i bagaget är det tryggast så, att inte bygga upp några förväntningar – varken på någon annan eller sig själv. 

De möts på en fest och Will berättar saker för Rosie som han aldrig pratat med någon annan om. Om hans mamma som stack när han var liten. Om hur det formade honom till den han är idag. När de skiljs åt vet ingen av dem vad de precis upplevt, men utifrån är det tydligt: de är blixtförälskade i varann. 

Will hjälper Rosies tvillingbror med mattekursen. En dag blir de insnöade i Josh och Rosies hem och Will spenderar natten där. 

Ingen av dem kan sova. De möts i köket och fortsätter samtalet som ingenting, som om de aldrig avslutat det. 

Samtal om natten är en omvälvande läsning. Med sitt rika textomfång ges läsaren en livslång kärleksberättelse om lidelse, svek, sorg och skuld. Vi följer de två sjuttonåringarna upp i vuxen ålder, hur de fortsätter samtala – inte på samma sätt men med samma intentioner. De lär hela tiden känna varandra på nytt. 

Tilltalet är naket och rakt, då det till stor del består av dialoger, men språket är melodiskt och visuellt. Medvetna upprepning på precis rätt plats, metaforer och liknelser som aldrig blir krystade. Lekar med klyschor som får en att undra om de faktiskt är oumbärliga för oss eller bör reflekteras över precis som med allt annat.  

Men boken handlar också mycket om det vi kallar för livets nyck. Rosie och Will börjar sitt samtal utan uppsåt, tvingas av yttre tillfälligheter att utveckla den. Och deras glitterstänkta förälskade skuggas också snabbt av ett nattsvart mörker, även det en ren tillfällighet – en olycka som ingen av dem kunnat förutse och som vänder upp och ner på exakt allt.

Rosie pratar ofta om tajming, att det är anledningen till att de inte kan vara tillsammans. Och kanske är det just så. Tajmingen förde dem samman, tajmingen bryter upp dem. Gång på gång. Det verkar aldrig vara rätt. 

Det som däremot inte känns nyckfullt är medvetenheten i att de inte kan leva utan varandra: det brinnande behovet av att höras igen och igen och igen. Detta bekräftas i bokens berättarstruktur där dramaturgin ligger i människans livstid, och knappast i ett spikrakt händelseförlopp. 

Samtal om natten är ingen skimrande kärlekshistoria, det är en berättelse om att älska trots att det är omöjligt och trots att livet förändras. Det är osmickrande möten och uppdämda behov, bottenlös smärta och vänskap. Det är vetskapen om att livet inte tar slut bara för att man slutar vara sjutton.