Sällsynt kloka varelser – Shelby van Pelt

Paratext är så kraftfullt. En roman som ser ut som en kursbok från sjuttiotalet är oläslig. Likaså kan ett omslag i sjukt samtida pastellfärger, en New York Times bestseller-stämpel och “Goodreads-favorit!” tryckt i versaler på baksidan säga allt om en roman. Varningsklockor borde ha ringt.

Shelby van Pelts debut följer tre gestalter vars vägar osannolikt korsas på ett akvarium i Seattle. Alla har förlorat något värdefullt i sina liv. Tova, en sjuttioårig stickerska och städerska, saknar sin son som har gått bort i vad myndigheterna har bedömt som ett självmord. Cameron, en trettioårig dagdrivare, har blivit lämnad av sina föräldrar. Och den tillfångatagna bläckfisken Marcellus har förlorat sin frihet.

Tovas respektive Camerons kapitel är berättade i tredje person. I dem får vi möta deras dramatiska men andefattigt skildrade vardag och deras vänner, alla vilka är en förtretlig blandning av kaxiga och relaterbara. Trista gestalter är sällan en värdefull kritik, men i genren bästsäljare finns det ett meningsfullt estetiskt kriterium: Hur mycket kändes läsupplevelsen som att se en film?

Svaret är – inte alls. Filmens hypnotiska magi var ständigt frånvarande; gång på gång behövde jag lägga ner boken för att kika på min mobil eller läsa något annat för att bli på bättre humör igen. Det här är en roman som hemskt gärna vill rycka med en på en känslomässig bergochdalbana, i en färd som faller platt vid minsta kritiska distans. Att försöka skriva kritik känns lika meningsgivande som att spöa ett barn i paintball. För målgruppen är helt enkelt trettio år gamla barn.

Den känslomässiga bergochdalbanan åker ständigt på farthinder. Kapitlen är ryckigt korta och de första introducerar så många bigestalter att de redan är bortglömda när de återintroduceras senare. Om inte van Pelts prosa ensam bär skulden får översättningen dela den. Språket har något främmande men bekant över sig, som om det inte riktigt bottnade i svenskan. Som om det var engelska på svenska.

Vissa partier är bara obegripliga. I ett samtal med gänget Garningarna – på engelska kallar de sig för det roligare “Knit-Wits” – resonerar Tova om sin väninna Janice: “Tova kunde inte låta bli att le. Janices sätt att artikulera får Tova att misstänka att hon har tittat på komediserier nu igen.” Man får se det från den ljusa sidan: van Pelt hade god smak att inte använda talmarkörer – eller ännu värre, synonymer till talmarkörer – i sin dialog.

Marcellus kapitel är berättade i jag-form av bläckfisken själv och skildrar vardagen på ett akvarium. Trots att han är en gammal gnällspik skänker han en strimma hopp till romanen, för han är ändå en älskvärd gnällspik. Iallafall skapar de kapitlen en potential. En bläckfisks perspektiv skulle kunna ha använts för att skildra en annanhet eller reflektera kring isolering och fångenskap.

Sällsynt kloka varelser gör inte det; den skildrar en berättelse om öden som korsas. Den känslomässiga bergochdalbanan tar en hela vägen från irritation till besvikelse – i snigelfart.