Bokrecension: Säg inget om Lydia – Celeste Ng
Det tog sex år för Celeste Ng att skriva den här romanen och det var den värd. Det är en ganska melankolisk berättelse om en familj som tvingas bearbeta sorgen efter en dotters död. Frågor om varför hon dog och om familjen kommer att kunna fylla det stora tomrum som skapats är några av sakerna som får en att bläddra vidare.
De första raderna i Säg inget om Lydia; “Lydia är död. Men det vet de inte om ännu. Den 3 maj 1977, klockan halv sju på morgonen, vet ingen något annat än detta oskyldiga faktum: Lydia är sen till frukosten.”, vilket sätter verkets berättarstil. Lydia är tonårsdottern till Marilyn och James Lee, som är ett interracial par i en liten småstad i USA i början på 70-talet. Det var bara några år tidigare som anti-rasblandnings lagarna hade avskaffats, så interracial parförhållanden var fortfarande relativt ovanliga och stigmatiserade. Samtidigt, är det inte det som skapar läslusten. Det som kryddar handlingen är den dysfunktionella familjedynamiken och de djupgående porträtt av varje karaktär som Ng lyckas skapa. Romanen speglar en verklighet där föräldrarnas drömmar faller samman och sedan trycks på som förväntningar på deras barn. Det är något många av oss känner igen. Men här ser man vad som händer när förväntningar och krav blir för höga.
“Hur hade det börjat? Som med allt annat: med mammor och pappor. På grund av Lydias föräldrar, på grund av hennes för- äldrars föräldrar. För att Lydias mamma för lång tid sedan hade försvunnit, och hennes pappa hade hämtat hem henne. För att hennes mamma, mer än något annat, hade velat skilja sig från mängden, för att hennes pappa, mer än något annat, hade velat smälta in. För att de här sakerna hade varit omöjliga.”
Ng lyckas väva samman varje familjemedlems egen bakgrund och drivkrafter på ett naturligt och välgrundat sätt. På vissa sätt känns det nästan som att läsa i varje persons dagbok. Man får en inblick i deras innersta ofiltrerade tankar, känslor och upplevelser. Även om de inte alltid är omtyckta, är det svårt att inte sympatisera med deras sorg.
I en berättelse om en dotter, som försöker göra allt för att leva upp till sin mammas förväntningar, blir mammans bakgrund en viktig punkt. Istället för att göra det hon, Marilyn, vill mest; alltså att inte bli som sin egna mamma, råkar hon göra exakt det.
“Sent på kvällen, böjd över sina kursböcker medan hennes rumskamrat rullade upp håret på papiljotter, gned in nattkräm på kinderna och gick till sängs, drack Marilyn av sitt extrastarka te och höll sig vaken genom att föreställa sig sig själv i en vit läkarrock och hur hon lade en sval hand mot en febrig panna och satte ett stetoskop mot en patients bröst. Det var det mest avlägsna hon kunde föreställa sig från sin mammas liv, där konsten att sy en prydlig fåll var en berömvärd prestation, och att lyckas få bort rödbetsfläckar från en blus var något värt att fira. I stället skulle hon lindra smärta och stoppa blödningar och gipsa benbrott. Hon skulle rädda liv. Ändå hände till slut precis det som hennes mamma hade förutspått: hon träffade en man.”
Den mannen är James Lee, en doktorand som undervisar Marylin i en kurs om amerikansk kultur, en man som är asiat i ett väldigt vitt, litet universitet i Ohio. Direkt efter deras första möte faller de för varandra, vilket känns som ett snabbt hopp i berättelsen som annars ter sig långsam, men det finns något autentiskt i det. Båda hittar i varandra något de letar efter. För henne, känns det som “Han förstår. Hur det är att vara annorlunda.” För honom, känns det tvärtom som att hon passade in så väl, något som var så attraktivt för honom som alltid var utanför. “Det var som om själva Amerika tog emot honom.”. Genom denna närhet till henne upplevde han att även han fick en plats i samhället.
När då Marilyn gått i fällan och drömmar och förhoppningar om ett annorlunda liv krossas, kan hon inte låta bli att helt och hållet konvertera dessa till sin dotter. Dottern som också blir central för hennes pappas förväntningar och önskningar, då han snart inser att sonen Nath är som en kopia av honom själv, och kan inte låta bli att trycka ner istället för att lyfta upp honom. Nath, arg och kränkt, men desperat efter föräldrarnas bekräftelse och trött på Lydias skugga, förvandlas från att vara Lydias kamrat till att bli hennes fiende. Hannah, den yngsta dottern som bor uppe på vinden, som en sak glömd, som en sak oönskad, lär sig att röra sig i vrån och tysta hörn. Istället är Lydia A och O. Hon är den centrala punkten för alla drömmar och ideer. Hon är den centrala länken i familjen. Utan henne inser alla snart att det enda som finns kvar är ett tomrum. En familj gjord på is som snabbt smälter bort.
Celeste Ngs berättelse är mångfacetterad men drivs inte så mycket av en handling, utan mer av en djupdykning i familjemedlemmarnas sinnen och i interaktionerna mellan dem. I slutändan får man ändå vet vad som händer Lydia, även om det inte blir så centralt för en att följa. Istället handlar romanen om förväntningar och förkrossade drömmar, om syskonrivalitet och syskonkärlek, om föräldrars krävande kärlek, om önskan att nå den amerikanska drömmen, om rasidentitet, och om vad som händer med en familj när länken som håller alla samman plötsligt bryts. Vad finns kvar efter Lydia?
