Ruiner, första häftet (I-XXII) – Fredrik Nyberg
Sten, silver, spolia. Skog, salt, slutsten. Mur, mynt. Vatten, båt. Eld. Nyckel. Fossil. Slut.
Detta är hur ett word cloud minus cloud av Ruiner, första häftet (I-XXII) skulle kunna se ut. Vad detta ger oss? Som andra gånger med word clouds ges möjligheten att snabbt blicka över helheten av en textsamling, och i förlängningen förhoppningsvis även möjligheten att kunna greppa ett verkets essens – i detta fall: dess känslolandskap. Bland substantiven som ger ett hum om känslolandskapet i Fredrik Nybergs senaste diktsamling finns mycket dött: metall, mineral och döda kroppar som pressats till hårt av tid och tryck. Bland det levande, det som rör sig och därför lämnar ett hopp om förändring, finns elden, skogen och vattnet. Orden vittnar om ett gräv i historien, kulturens och naturens, efter något. Detta något är kärnan, känslotillståndets defaultläge, i Fredrik Nybergs diktsamling. Någon söker i det döda, det som genomsyrar allt, för att hitta något att inte dö för. Någon söker en räddning som inte finns, men som måste finnas.
Läsaren förstår att räddningen var väntad igår, i alla fall om naturen ska ha chans att räddas. Men “Fossil-kapitalismen” tillåts än göra sitt och därför upphör skogarna aldrig att brinna. Därför är diktrösten som för fram kritiken, inför den annalkande miljökollapsen, dämpad. Lågmäld. Deprimerad. Det har brunnit och det brinner och imorgon skall det åter brinna. Det är precis att den, rösten, smått apatiskt orkar påpeka: Detta upphör nu eller blir vår död.
“Det är snart Midsommarafton
Snart är äntligen våren äntligen över Äntligen står snart
allt i blom
Men Mittvalvet är nu nära att kollapsa
Ska vi vara en reva eller ska vi vara en vara
Skogens öga blundar aldrig Naturen tolererar
inget vakuum”
Med upprepning och assonans – som reva, vara, vara, eller “Om fröer fröar flagnar flagor” – sprängs en lekfullhet in i gravallvaret. En hoppingivande och vacker överraskning; som att finna en blomma bland ruiner. Utöver orden, några vilka är uppradade i inledningen, som löper likt en livbojens lina genom verket, så återfinns även samma stycke ordfrekvenser otaliga gånger. Det är: “Omskapelsen, som inte finns”. Som ett mantra upprepas det – får oss att förstå att därför måste ett stopp på ruinerandet finnas. Skapas. Nu. Bilden av Notre Dame som brinner blir den tydligaste som enar de två huvudspåren i diktsamlingen – hur Naturen och Kulturen förfaller i samhällets framåtsträvande rörelse. Bägge kollapser är sprungna ur människans ovilja till att se sina misstag, sitt ansvar, för att sedan revidera sina handlingar – för att sedan omskapa sig själv. Men kollektivt vägrar människan detta, och går istället en ensam väg framåt. Men nedåt. För när hon går framåt i enlighet med samhällets tillväxtsträvan går hon egentligen nedåt, och på så vis går hon sin ruin till mötes. Likt ett annat diktjagets mantra: “Jag går min ruin till mötes”
Omslaget och bokens namn leder oss välartikulerat till Gunnar Ekelöfs diktsamling Vägvisare till underjorden från 1967 (det är samma omslag, fast med överstrykningar och kopparstick), som Ekelöf själv liknade vid en ruin. Anspelningen till poeten och verket är därmed så direkt den kan bli, och dessa är minst lika tydliga innanför bokens pärmar. Direkta referenser, som citering av Ekelöfs egen efterskrift: ”mittvalvet i ruinen Dīwān”, återkommer i sin helhet, men även styckvis; där “Mittvalvet” används både enskilt och repetitivt. Även Ruiners filosofiska karaktär, där kulturen och naturen ställs mot samhällets förgörande krafter, är ett förhållande som speglar Vägvisare till underjorden – där Ekelöfs diktsamling likväl upptar sig av förhållandet mellan ont och gott.
Vi finner desto fler blinkningar till kanoniserad litteratur, när vi exempelvis i ett senare skede av diktsamlingen besöker, i en fanfiction-á-la-Dante-style, Underjorden. Likt i Den gudomliga komedin har vi en Vägvisare till vårt förfogande när vi möter diverse historiska rockstars, men där de här, i Ruiner, mer specifikt rör sig om ett manligt axplock ur den svenska litteraturens Hall of Fame. Lundkvist. Kjellgren. Sandgren. Martinson – för att nämna några. Men stjärnorna, likt i Dantes Inferno, lider: De äter skit, är skit och besökaren går därifrån med en ganska skitig känsla. Allt var en maskerad, till slut. Det är också tomt. Tömt. Dött. En fossil, som aldrig, aldrig blir mer – för omskapelsen, den finns inte här heller.
Ruiner, första häftet (I-XXII) lämnar mig, paradoxalt nog, med känslan av att omskapelsen har funnits, och att den därför åter kan finnas. Men omskapelsen finns inte där vi söker. Den finns inte att finna framåt, och heller inte uppåt. Vi måste bakåt. Stanna upp. Förstå framåtssagan som just en saga, och först då ska vi hitta ut ur elden.
