Rött minne – Tania Branigan

“Jag orkar knappt läsa detta”, sade jag till min kollega som satt bredvid mig på bussen medan jag läste Rött minne. Jag kunde inte sluta. “Det är så hemskt, det är så obegripligt att det här kan hända och att vi knappt vet om det.” Det är så det kändes att läsa Tania Branigans Rött Minne som är ett icke-fiktivt reportage fyllt med personliga berättelser från Kulturrevolutionens tid i Kina. 

Tania Branigan, en korrespondent för brittiska Guardian, var på uppdrag i Kina när hon började skriva om sin tid i landet som mer och mer blev en jakt på att hitta och få människor att berätta om en tid som censurerats. Än idag får man inte besöka minnesplatser, prata om de blodiga åren eller nämna något annat än total lojalitet till Mao och Maos minne. 

Om man inte vet något om kulturrevolutionen sedan innan är detta ett djupdyk in i de mörkaste delarna av historien. Detta decennium var en omfattande socialpolitisk reformrörelse startad av den dåvarande presidenten Mao Zedong. Den bestod av stora reformer som skulle helt radera all form av kapitalism och samhällsstruktur som Mao inte godkände. Detta var en tid direkt efter det stora språnget som misslyckades totalt, där människor hade svält ihjäl och samhället hade i princip kollapsat. Det var ett guldläge för Mao, då folket var desperata, arga och trötta på rådande situation. 

Mao hade ett våldsbejakande språk och riktade sig särskilt till unga som blev indoktrinerade i att användning av våld är bra och rätt. Alla pekade finger på varandra, och vem som helst kunde bli offer för mobben av rödgardister, av ungdomarna, och andra som utan samvete slog sönder och samman allt som stod i vägen för dem. 

Branigan skriver och återberättar människors vittnesmål, som är skarpa och omskakande. Men det är också stundtals svårt att hänga med och förstå vilka som står på vilken sida. Främst då de som är fiender i ena delen av berättelsen är offren i en annan del. Det är viktigt att förstå hur komplicerad denna tid var, men också hur förvrängda människors minnen har blivit av att konstant behöva censurera sig själv och sina tankar. 

En berättelse som jag särskilt minns handlar om läraren Bian Zhongyun, som blev förödmjukad, trakasserad och misshandlades flera gånger om och som till slut mördades av sina elever. När Branigan pratade med f.d. elever (som idag alla är i 60-årsåldern) som var involverade i händelsen är det ingen som vill ta på sig skuld, eller som pratar om “incidenten” med någon ånger eller sorg. Alla distanserar sig och berättar istället om sin egen utsatthet – som inte heller går att neka. I denna historia är det tydligt att alla som fortfarande lever bär på trauman, och var också de offer för en spritt språngande galen fanatisk ledare. 

Det var en gripande, omskakande och stark upplevelse att läsa Branigans Rött Minne. Stundtals svårt att ta sig igenom de hemska vittnesmålen, stundtals gick det inte att sluta läsa för det var så provocerande. Det är en svårläst bok. Det krävs en viss grundläggande förståelse för historien. Det krävs också att en kan förstå att mänskligheten är bräcklig, komplicerad och att det ibland inte räcker att förstå ett perspektiv, för världen är inte svart eller vit, det finns inte bara ett rätt eller fel.

Men när man inte får bearbeta sina minnen, känslor och upplevelser, utan istället tvingas förvränga, censurera och distansera sig själv, förlorar man delar av sin existens. Det är det Kinas befolkning tvingats göra. Vad för samhälle skapar det? Vad för trygghet? Vad för framtid? Hur överlever ett folk ett trauma som de aldrig bearbetar ordentligt? Det återstår att se.