Revolutionens första offer – Lina Makboul
Lina Makboul inleder sin nya bok med ett hårt citat om journalistikens framtid. Det är för långt för att återge här, men dess andemening är denna: när journalister och läsare inte längre kan skilja journalistik från aktivism och ryktesspridning är det demokratin som är i kris. Därefter följer en personlig berättelse.
Revolutionens första offer är en bok om Lina Makbouls tid som journalist på Uppdrag granskning under hösten 2017 och 2018. Hennes lived experience, som amerikaner fult skriver. Den tar vid när Cissi Wallin, idag en sorts åsiktsentreprenör, på sin Instagram namnger Fredrik Virtanen, idag en ledarskribent på en lokaltidning. De stora mediehusen återger uthängningen och Makboul tar på sig det modiga uppdraget att på djupet undersöka om tidningarna hade fog att skriva ut hans namn. Därefter följer vi Makboul medan hon jagar vittnen, läser förundersökningar och följer andra spår i jakt på svar. Genren är en sorts thriller som blandar personliga upplevelser med samhällskritik, medieanalys och journalistiskt skvaller.
Boken är en bladvändare men den är alldeles för förvirrad för att vända en redan bestämd läsare, vid det här laget samtliga i mediebubblan. Makboul anspelar på en idealiserad Alla presidentens män-liknande bild av oberoende journalistik, samtidigt som hon har skrivit en subjektiv berättelse där små detaljer skymmer den objektiva helhet som hon försöker att skriva fram. Hon upptäcker det tidigt: tidningarna borde inte ha namngivit Virtanen med underlaget som de hade. Kanske hade de inte ens läst den nedlagda förundersökningen. Därefter drunknar granskningen dessvärre i hennes personliga konflikter.
Andra kritiker har skrivit att de önskar mer självkritik, men det är inte främst självkritik som saknas. Vem vill läsa en till avbön? Makbouls självporträtt som framträder ur boken är inte smickrande. I takt med att hon hängs ut på sociala medier för att vilja “undergräva revolutionen” börjar börjar hon förlora sitt fotfäste. Hon tröstäter, slutar att sova på nätterna och utvecklar ett djupt mobilberoende där hon i timmar läser kommentarerna på Cissi Wallins Instagram. Hon tittar vilka som har gillat Wallins inlägg och skriver ned bekanta och branschkollegor på en “shitlist”, så underbart småsint, en lista på alla som har felat henne. Läsaren erbjuds många exempel på ett otrevligt bemötande av andra journalister och redaktörer. Ibland är det lättare att förstå dem: vem skulle frivilligt prata med Uppdrag granskning med sin karriär i media som insats?
Det som boken saknar är istället självinsikt, vilket Makboul anklagar nästan hela journalistkåren (utom Åsa Linderborg) för att inte ha. Det enda riktiga avslöjandet som vi erbjuds är inblicken bakom Uppdrag gransknings dörrar. Där blir det uppenbart att Makboul envist har pressat sig själv till ett slags upplösningstillstånd. Flera gånger brister hon ut i tårar på redaktionsmöten för att sedan övertygas av sina kollegor att fortsätta. Ingen av dem avråder henne från att intervjua Wallin eller ställer upp själv, trots att de måste förstå hennes pressade sits. När Wallin efter intervjun sprider rykten om henne får hon inte ens ett helhjärtat försvar av sina chefer. Ändå tar hon Uppdrag granskning i försvar.
Och ändå verkar Makboul inte förstå varför andra journalister tackar nej till intervjuer och ger undflyende svar på frågor, eller varför deras redaktörer skyddar dem. Boken hade gynnats av ett bredare perspektiv. Formatet, den personliga berättelsen, hindrar den från att nå upp till de journalistiska ideal som Makboul själv förespråkar. Istället för journalistik gör boken sig själv till en partsinlaga.
Bilden av mediesverige som träder fram mellan raderna är en bransch i förändring, där tidningars finansieringsmodeller skiftade från annonsintäkter till prenumerationer. Det blev viktigare att hitta läsare och göra dem till sina eg än att jaga snabba klick. Vi och dem blev plötsligt relevanta kategorier för redaktionerna. Samtidigt var det första gången, kanske den enda, som sociala medier utmanade tidningarna med sin omedelbarhet och breda spridning. Men trots den bombastiska epigrafen om demokrati är Makboul mest intresserad av journalistisk etik.
En bok med som omfamnar så höga journalistiska ideal som Revolutionens första offer borde innehålla något som åtminstone påminner om en strukturell analys av media. Istället riktar Makboul strålkastaren mot några enskilda. När den mobbade äntligen slår tillbaka blir det oftast inte särskilt bra. Det är trist, Makbouls bok hade möjligheten att sätta agendan för en debatt om journalistens roll i ett nytt medieklimat. Istället är vi tillbaka och recenserar enskilda ageranden.
Text: Love Frisell, @lovefaktiskt
