Regnet – Maxim Grigoriev

Tänk dig att du sitter på en ganska högljudd bar. Ditt sällskap har lämnat för att köpa en runda till. Tredje, kanske fjärde. Din mobil har laddat ur, du kan bara sitta och lyssna. Sällskapet bredvid dig är högljutt, de pratar med händerna, överröstar den skräniga musiken, de säger emot varandra, pratar i mun på varandra, lutar sig mot varandra. Hävdar, teoretiserar, håller monologer. Deras bord tycks glöda av entusiasm. Du står utanför, du har inte varit med sedan början. Du är lite full. Det är svårt att hålla koll på vem som tycker vad, svårt att hänga med i de argumenterande harangerna. 

Så är det att läsa Maxim Grigorievs Regnet.

Möjligheten till förstörelse och död var en av de strukturella aspekterna som var ontologiskt oemotsägliga, det vill säga, sanning: det som inte kunde upphöra kunde inte heller finnas. […]

Vår Hegel, Husserl, Derrida och senaste gubbfilosof i raden kunde dra åt helvete. Hela det här postmoderna tänkandet som fick oss att känna oss smarta var bara lingvistisk imperialism. Det var språklig kolonialisering av själen. […]

Eller kapitalismens slut, det var historicismens största chimär. […]

I Regnet ses karaktärerna på olika platser runt om i Porto och pratar om gentrifiering, att ge upp på sitt land, individens förmåga att förändra, syndikalism, xenofobi, klimatkrisen och hur det ekonomiska systemet skulle kunna ändras. Om folk som heilar och påstår att rasism inte finns. De avbryter varandra, skäller ut varandra, rabblar teorier, fördomar och planer. De vill göra något radikalt åt dagens Porto.

Som stilistIskt experiment är Regnet banbrytande. Boken består nästan enbart av återberättad dialog (“Det där har du aldrig förstått” blir “Det där hade Romain aldrig förstått”). Främst blir det återberättad debatt. Stycken avslutas med kommatecken istället för punkt, då en annan karaktär avbryter repliken och börjar prata själv. Vem är det som pratar? Var är de? Hur rör de sig, visst kom just någon ny till bordet? Det känns levande, strömmande, ofta förvirrande. Jag läste 30 sidor innan jag fick lite grepp över hur boken var uppbyggd.

Som läsupplevelse är Regnet ett arbete. Ett dramatiskt manus med fem huvudkaraktärer där det inte står utskrivet vem som pratar. Huvudkaraktärens repliker är inte utskrivna alls. Man får läsa in vad han säger efter att tidigare talare blivit avbruten av ett kommatecken och ett radbyte, samt beroende på dennes svar. “En stum berättare” skriver förlaget Albert Bonniers. Men det är inte en tyst karaktär. Mellan de andra stycken säger han mycket, ställer många frågor. Ibland går det att misstänka vad. Man kan därför argumentera att det onödiga utesluts. Att mycket blir sagt utan att det skrivs ut. Att karaktären vågar säga saker som annars inte hade blivit sagt, om det skrivits ut. Men det är svårt att komma in i det. Det är svårt att komma nära karaktärerna och känna hur de utvecklar relationer med varandra – för de gör de. Samtidigt som det är stilistiskt häftigt.

När Maxim Grigoriev debuterade med Städer år 2014 vann han Borås Tidnings debutantpris. Sju år senare fick han augustpriset för Europa. Han spenderar sin tid mellan Porto och Paris, är född i Moskva och uppväxt i Stockholm. Hans karaktärer är från samma ställen som han. Läsaren bläddrar man med största tillit – karaktärerna är äkta, argumenten är underbyggda, och trots att jag inte alltid hänger med i scen och vem jag följer råder ingen tvekan om att författaren själv har stenkoll.

Ibland, i början eller slutet av kapitel, varvas dialog med kortare miljöbeskrivningar eller rörelser. Kanske är det för att jag som läsare törstar efter rumslighet, men de är vackra och berörande. Regnet över Porto är ständigt, vinden slår mot glasfönster, palmblad vajar i vinden och slås ner av regnet, klibbar mot kullersten på gatorna. Det är en känsla att vara fast: Instängd i regndåsiga rum, i den eviga debatten, i det förgörande ekonomiska systemet, i maktlöshet. “Sammabitet” beskrivs regnet som. “Man var alltid törstig”.

Regnet är en rolig bok. En intelligent bok. Den driver med karaktärer och stereotyper. Det finns ett uppfriskande glöd bakom karaktärerna: Alda kritiserar, Etelle brinner, Patricia kokar, Bernardo flänger runt. Men det är en bok som kräver mycket av sin läsare. Regnet är ingen bok för att komma in i läsning igen.

Det är däremot en perfekt bok för den som vill få en inblick i Portos samhällsstrukturer ur individens perspektiv. Den som är intresserad av författarens och läsarens roll, narrativa undersökningar och litterära experiment. Och den som brukar lägga ner boken efter dialogutbyten och ifrågasätta, kontra, och fila på hur hen skulle bemött argumentet.