Przewalskis häst – Maja Lunde
Människan är ett riktigt dumt djur, så enkelt är det. Vi lyckas inte tänka längre än till vår nästa eller nästa födsel. Det är därför det går åt helvete. Det är naturens gång, att förr eller senare går allt åt helvete.
På alla vis håller jag med Maja Lundes karaktär Isa när hon formulerar sig sådär. Isa är 14 år, bor ensam i ett hus med sin mamma, i en värld som håller på att gå under. Eller, kanske inte världen, men mänskligheten. Vi befinner oss i framtiden, i Maja Lundes dystopiska roman Przewalskis häst och allt har verkligen, ja, gått åt helvete.
Maja Lundes roman följer huvudsakligen tre spår, tre röster från tre olika tidsåldrar, som för berättelsen framåt. Vi följer zoologen Michail när han år 1882 far iväg till Mongoliet på en expedition för att upptäcka en specifik hästart, takiern, och ta med den till Europa. Vi följer Karin år 1992 när hon beger sig till Mongoliet för att återlämna samma hästart som en gång plockades från sin hemort. Vi följer Eva som befinner sig i framtiden, år 2064, när hon handhåller (så vitt vi vet, världens sista) två takier, med förhoppningen att de ska överleva människosläktet som håller på att gå under.
Maja Lunde (1975) är en norsk författare som gett upphov till en imponerande samling romaner och barnböcker. Przewalskis häst är den tredje boken i vad som ska komma att bli en kvartett där Binas historia (2016) och Blå (2018) ingår, varav alla böcker är översatta till svenska av Lotta Eklund. Samtliga böcker i denna serie har som huvudsakligt mål att synliggöra människans plats på jorden och hur vi på olika sätt samverkar med vår miljö. Det är skrämmande, otroligt skrämmande.
Det slår mig, när jag flitigt läser boken från pärm till pärm, att Lundes framtidsskildring känns så otroligt närvarande. Jag funderar på hur detta kan komma sig, medan jag följer karaktären Evas kamp för sin egen och sin dotters överlevnad i huset, och landar i att det givetvis inte är bilden av framtiden som känns så kusligt bekant, utan snarare stämningen i den. Som läsare finns det inget i en som tvekar på att om man någon gång skulle befinna sig i Evas sits, skulle man agera på exakt samma sätt som hon själv gör. När det inte längre handlar om att leva, utan att överleva, så återvänder vi till vårt mest primala tillstånd. Viljan att föröka sig, att släcka hungern till varje pris, att röra sig mot bättre platser och miljöer. Det är bekant, trots att Lundes berättelse (delvis) är placerad i framtiden. I Evas liv byter man färskfångad fisk mot sexuella tjänster, ingen använder paraply längre eftersom de regniga väderförhållandena är konstanta, och en god natts sömn avgör hur mycket mat du orkar införskaffa morgonen därpå. Samtidigt som det finns en längtan efter att återta sitt kulturella kapital som människa, att komma ihåg hur man trycker någons hand i en hälsning, så strävar kroppen efter att bli än mer primal för att just överleva. Att det vore optimalt att kunna sova stående, eller att kunna föröka sig helt utan sociala normer, som hästarna.
Lundes roman tar fasta på två av grundstenarna i vår överlevnadsinstinkt – att bli bestående och att röra på oss. Distinktionen mellan dem är antagandet att den ena utesluter den andra. Vi kan inte vara konstanta om vi är i rörelse. I rörelsen förändras vi. Men detta behöver inte vara sant. Lunde vittnar om djur som har blivit förflyttade, eller som förflyttat sig frivilligt för att kunna leva. Inte bara överleva, utan leva. Djuren löper som en röd tråd genom berättelsen, bredvid nomaden, vandraren, den överlevande människan. Om det är något svar jag tar med mig från Lundes otroligt gripande roman, så är det detta: För att kunna vara konstant, så måste vi röra på oss. Men jag tar med mig desto fler frågor: Är människan verkligen kapabel att överleva sig själv? Vad innebär det att identifiera sig med det djur man egentligen är? Och framförallt, hur kan vi leva så att det inte går åt helvete?
