Pengar på fickan – Asta Olivia Nordenhof
Det är: 80-tal, plus minus ett människoliv. Danmark. Och ett liberalt maskineri som matar på – röjer allt i sin väg. I vägen står människorna, parian. Dem zoomar Asta Olivia Nordenhof ömtåligt in på. Pengar på fickan är ett smärtfyllt och kärleksfullt porträtt av människor i ett nationellt trauma, och utan att en gång vackla pekar författarfingret ut den skyldige. Kaxigt pekar fingret på kapitalismen.
Pengar på fickan, översatt från danska av Johanne Lykke Holm, är första delen av den planerade heptalogin Scandinavian Star. Asta Olivia Nordenhof (f. 1988) – tidigare utgiven på svenska med diktsamlingen Det enkla och det ensamma (2015) – undersöker vad ett nedmonterat välfärdssamhälle gör med människorna och deras relationer. Det och passagerarfartyget Scandinavian Star, som den 7 april 1990 brann och släckte 159 människoliv, är romanens epicentrum. Hur kunde så många tillåtas dö? Och varför? Detta söker boken svar på, men inte de enkla, utzoomade svaren, utan de närgående och omöjliga.
“Allt kan se enkelt ut på tillräckligt långt håll. Men om man zoomar in, om man känner det med hjärtat, blir det omöjligt att veta vad det är.”
Pengar på fickan har en finstämd hantering av karaktärerna. Karaktärerna görs lätta att greppa, men inte enkla – för successivt förstår läsaren att de bär på massiv tyngd. Så är det med det gifta paret Maggie och Kurt, som är bokens huvudkaraktärer. Med en struktur där boken är uppdelad utefter olika fokus – en avgörande tid i en karaktärs liv, ett specifikt tema, en avgörande historisk händelse – förflyttas fokuset mellan olika tid, rum och liv. Det är, trots vad som kan misstas för en lös struktur, aldrig förvirrande eller rörigt. Tiden rör sig framåt och sedan bakåt, vilket ger en kraftfull spänning i att romanen först visar: Här är de – människorna!, för att sen röra sig tillbaka, visa: Så här blev de! Skiftningen mellan olika perspektiv ger insyn och insikt i olika liv allt eftersom. Det är ett effektivt och sofistikerat grepp som ger karaktärerna djup och komplexitet, utan att psykologisera dem – en typ av anti-svulstighet som är knaper men kärnfull. Eller annorlunda beskrivet: Perfekt utvidgad poesi.
Våld, kärlek, drömmar, hat och sjukdom dyker upp i sökandet, men tydligast framträder överföring av trauma från människa till människa. Så länge maskineriet maler på känns arvskedjan av våld och hat omöjlig att bryta. Likt mänskligt liv rymmer trauma och lidande samsas dessa skuggsidor i romanen med det andra som livet håller: humor och skönhet.
Det är en mörk, något parodiserande men minus smaklöst förlöjligande, humor som kallar till igenkänning. För vem känner inte vid vargtimmens pinsamma plågor när nattens eufori i morgonen bleknar till ångest? En plats där misstankar som “Ingen älskar mig, jag är en paria?” kan gro. Eller den absurda kärleken, som uppkommen ur det minsta lilla står emot det största, tunga hatet – har inte många fler känt det hatet i kärleken men älskat vidare trots? Denna mycket allmänmänskliga men svårfångade vetskap framställer Nordenhof helt klart och, till synes, simpelt. Det är en nästintill spirituell upplevelse att läsa; som triggar en svindlande gråt, för det känns som att få beskåda en dold sanning Och det är överväldigande, såklart. Som när Maggies inte allt för okomplicerade kärlek till Kurt förklaras ligga i detaljerna som sker så subtilt och ständigt att de ofta faller bort i försöken att nå förståelse. Varför älskar jag honom?, besvaras med: För att hans slutna, hårda ansikte ohämmat och plötsligt öppnas upp inför minsta lilla skönhet; som en kull ankungar eller en snäll kommentar. Precis därför älskar man, och det känns helt förståeligt.
Såväl i berättarperspektivet som i själva språket synliggörs författaren. Berättaren tilltalar karaktärerna med en öm ton: “Jag vet inte, kära Maggie. Berätta, så skriver jag ner det.”, och slänger då och då in engelska, nutida uttryck som vattenstämplar att detta är en samtidsmänniskas verk. Och det känns spännande; hur ord som “chill humör”, “on and off” och “speedar” skär sig mot innehåll som telefoner på väggar, jugoslaven som kallas ryss, brevvänner och aidsepidemi. Detta skapar en oväntad kontrast som ruskar om. Överallt poppar solen upp: som adjektiv – “soldränkt” och“solmättad” – men också som en spegel av människans inre. Samma är det med maten och de vardagliga tingen. Kanske främst för att det är vad som existerar i Maggies och Kurts direkta närhet, som går att göra referenspunkter av. Att degen, bisvärmen, “en svävande gurka” och fåglar måste användas för att beskriva människans upplevelser; för hon är till dem oundvikligen och ständigt bunden. De är hennes omgivning och därför är de också hon. Men det är möjligen även ett sätt att signalera klasstillhörighet och klasskamp – ett skönlitterärt “bröd och frihet”-plakat.
Minnen och minnet har en central del i romanen. Den skildrar hur karaktärerna blir så fullständigt upptagna av minnen att de därför gatekeepar dem, i rädsla för att de ska blekna eller att man ska “suga slut på dem”. Medan de simultant erkänner sig ha varit bättre utan andra minnen, för att “Det är mindre besvärligt att komma fram i livet om man glömmer.”. Inför Nordenhof första del i bokserien Scandinavian Star upplever jag en hybridkänsla av dessa två. Jag vill hålla upplevelsen, minnet av läsningen, i en ask som bara jag har tillgång till – i tryggt förvar från sådant som kan slita på. Samtidigt vill jag glömma, lite grann – för det är besvärliga känslor att bära. Garanterat är i alla fall att Pengar på fickan förändrar vad den vidrör. Med stor litterär kompetens berör Nordenhof läsaren djupt.
