Om snö och guld – Inger Edelfeldt
I Om snö och guld skriver Inger Edelfeldt om den hårda verkligheten av att inte vara ett önskat och tillräckligt barn. Miranda, Mira, Medusadottern, den oönskade dottern – okärt barn har många namn – växer upp i ekonomiskt välstånd men svältfödd på villkorslöst stöd och kärlek från läkarpappa Henrik och kristallsjukemamma Gerda. Miranda är mest malplacerad och utanför med sitt tillbakadragna sätt som inte passar in i medelklassfamiljens villaliv.
Det är 1970-talets Stockholm, en tid och plats där anknytningsteori var främmande. Föräldrarnas neuroser och självupptagenhet alienerar Miranda i familjen och hon lägger all familjens olycka på sig själv. I skolan är hon stämplad som den konstiga och blir snabbt ett offer för mobbning. Det enda hon har är tecknandet. Hon försvinner in i sin konst och fantasi, platsen dit hårda ord och krav inte når.
“Gerda stod framför mig och var alldeles blek. Läpparna var vitgrå, kinderna var vitgrå. Hon såg sjuk ut.
Hennes grå tillstånd berodde ju på mig, men jag förmådde se det liksom på håll, utan att dras in i hennes malström.
Jag minns inte vad vi sa. Hon vågade kanske inte säga något just den dagen, inför Medusadottern.
Och jag visste att jag nu var redo att åka hem, till mitt rum, mitt tecknartempel.”
Om snö och guld är en frågande roman. Miranda blickar tillbaka på sin uppväxt och tillsammans med läsaren konfronterar hon den. Varför blev hon inte älskad? Hur kan barnet, idag vuxet, läka och gå vidare? Hur formar vi vårt eget liv och lycka? Det är klassiska teman och rakt av grundläggande frågeställningar i livet som Edelfeldt skickligt utforskar ur ett barns perspektiv.
Porträttet av det brokiga, imperfekta barnet skrivs med en ärlighet och insikt värdig den Suzanne Osten-era det utspelar sig i. Edelfeldt räds inte utmaningen att skildra ett psykotiskt barn inifrån och det görs på ett innerligt sätt. Som läsare känner man en närhet till Miranda och de rädslor som format hennes uppväxt.
Med intelligent språk skriver Edelfeldt en berättelse där mycket – precis som livet – lämnas osagt. Genom den luftiga prosaliknande texten lämnas plats för reflektion, tystnad och igenkänning. Det finns en tilltro till läsarens förmåga och mycket lämnas till egen tolkning. Samtidigt är det osagda drivande i berättandet. Det osagda mellan olyckliga föräldrar och deras barn, släktingar som anar oråd men tiger och den förtryckta bekräftelsen av jaget.
Romanen ger upprättelse för det försummade barnet och är otroligt nog inte en så nattsvart historia som den inledelsevis ger sken av att vara. Varför ett barn inte blir älskat är en hjärtskärande fråga med hundratals faktorer till svar som tillsammans blir ett ickesvar. Men på frågan om möjligheten till att läka och ta sig ur mörkret har Om snö och guld ett possibelt svar.
