Mot paradiset – Hanya Yanagihara

Trots att uppgiften var av ett slag som hade avskräckt även den bäste, har den hawaiianska författaren Hanya Yanagihara slutligen skrivit en ny roman efter hennes storsäljarsuccé Ett litet liv. Den bok som, trots att den för första gången gavs ut för hela 7 år sedan, har lyckats hänga sig kvar i vår samtida kultursfär, och fortfarande är placerad i ögonhöjd hos diverse bokhandlar. 

Mot Paradiset är en tegelsten till roman med sina 700 sidor. Sidantalet och diverse marknadsföringsartiklar (och det säger väl sig självt) lovar mycket – i själva verket verkar det som att den här romanen lika gärna skulle kunna vara tre eftersom den består av tre delar som är vitt åtskilda när det kommer till handling, miljö och personer. Den som inte har läst på för mycket om den innan finner sig ständigt överraskad. 

Den första delen utspelar sig under slutet av 1800-talet i ett sorts parallellt universums New York. Staden ligger i så kallade Fria Staterna, en region som upprättats efter inbördeskriget och en fristad för svarta och homosexuella när en sådan inte finns på andra håll. Där möter vi David Bingham, barnbarn till grundaren av Fria Staterna, som lever i överflöd på toppen av samhällsskikten. Ung och rik är han, men misslyckad efter återkommande depressioner som hållit honom från att likt sina syskon skapa sig ett framgångsrikt liv och familj. Till slut går han med på att bli bortgift med en äldre herre från Södern: det arrangeras tebjudningar, blombuketter och träffar på operan i äkta 1800-tals fashion. Men, såklart ändras allt när den unga, fattiga men snygga musikläraren Edward plötsligt dyker upp. 

I del två förflyttas vi ett århundrade framåt till det tidiga 1990-talets New York, där vi möter en annan ung David, assistent på en advokatbyrå och tillsammans med sin mycket äldre chef. Aidsepidemin har ett järngrepp om människorna och inte minst det gaycommunity som David och hans pojkvän är en del av. När David plötsligt får ett brev från sin far, i barndomshemmet på Hawaii, blir vi parallellt med en lång och plågsam farvälsmiddag av deras sjuke vän även serverade faderns livshistoria och sonens barndomsminnen. 

Den tredje delen utspelar sig ytterligare hundra år efter den andra, i ett framtidsscenario där New York har förvandlats till en totalitär stat efter decennier av återkommande pandemier. Under åren 2050–2070 får vi följa brevväxlingen mellan virologen Charles och hans vän som bor i det fria Storbritannien medan läget i USA blir alltmer anti-demokratiskt. Parallellt med detta möter vi år 2080 hans barnbarn Charlie, som efter att ha överlevt en pandemi som fyraåring lever med en nedsatt kognitiv förmåga och arbetar med att föda upp labbmöss vid en stor forskningsinstitution. 

Att slutligen lägga ifrån sig boken efter att, ett par tre gånger, dubbelcheckat att den sista sidan verkligen är den sista, känns som att äntligen få vila efter en mycket lång uppförsbacke. Hanya Yanagihara visade med sin förra roman att hon har förmågan att, vad som känns som, tillfångata och svårt utpressa en persons hela EQ-kapacitet till utmattningsgränsen, en konst som hon har absolut tillämpat även i detta verk. 

Samma namn roterar i ett jämnt flöde genom de olika delarna – Edward, Charles, David och Eden, etc – på ett drömlikt sätt. När jag ständigt letar efter gemensamma nämnare mellan de tre delarna känns det ibland som att det bara är de namnen som sammanbinder dem. 

Men det är faktiskt inte bara de viktorianska namnen som fungerar som tema. Dels verkar den i mångt och mycket handla om sjukdom, som närvarar i alla scenarion och som genom bokens gång långsamt slår sina klor kring tillvaron. Först smygande då den första Davids föräldrar dog i en epidemi när han var barn, sedan kommer aids-epidemin och till sist den dystopiska framtidskildringen där pandemierna har kommit att kontrollera allt. Jag får en inre bild av hur Yanagihara för några år sedan flitigt och sansat arbetade på sitt romanprojekt som skulle handla om det vanliga – uppbrott, svek, krossade hjärtan – och sen plötsligt, våren 2020, slog pandemin till och lamslog inte bara världen, utan ändrade också riktning på hela hennes skrivprojekt. Den framtidsvision som Yanagihara har uppbringat i bokens tredje del är inte till för veka eller lättpåverkade själar. Det känns nästan framfusigt av henne att skriva fram en så lamslående dystopisk version av 2000-talet, i den pandemi- och krigsdrabbade värld som vi lever i just idag. Eller så är det en fråga om hur man skulle kunna skriva om någonting annat än verkligheten som tränger på från utsidan. 

I Mot Paradiset får vi möta en hel drös karaktärer som har gemensamt att de är så förtvivlat mänskliga – de föds, lever och kämpar varje dag för att mer eller mindre göra vad de kan med livslotten som tilldelats dem. Precis som titeln, som oftast klingar cyniskt, är de alla på väg, desperat, någon annanstans. Liksom i Ett litet liv aktualiseras frågor om sexualitet, klass och etnicitet på ett organiskt vis, med karaktärer som materialiserar sig fullständigt i 3d. Postkolonialismen är ständigt närvarande. Det är den amerikanska drömmen i moll, eller kanske Yanagiharas egen antropologiska forskningsrapport. 

Men hur produktivt, eller sanningsenligt, är egentligen det omåttliga lidande som Yanagihara utsätter karaktärerna i Mot Paradiset för? Det är en fråga som även Ett litet liv fick många att ställa sig. Var går gränsen – när övergår det från att vara en beskrivning av en bister verklighet till att bli ett sorts traumafrosseri? Under bokens gång verkar det sista ibland ligga nära. Samtidigt finns ljusglimtarna där: romanen handlar till mångt och mycket om kärlek, och vad för både ont och gott som en människa kan tänka sig att göra för den. 

Romanen känns som Yanagiharas eget kraftprov, när hon måste bevisa sig igen efter sitt genombrott, men också för den läsare som lyckas ta sig igenom romanen, så lång och oberäknelig som den är. Blir en bok bättre för att den är 700 sidor lång? Nej, får man väl ändå säga. Samtidigt kan det fungera som en genväg för att få respekt. Jag undrar vad som hade hänt om hon istället för att gasa hade bromsat, lite grann i alla fall, och skalat ner. Vissa delar är helt enkelt mer intressanta än andra, och vissa hade jag inte saknat om de togs bort: mittendelen om fadern och sonen står ut som mest onödig. 

Men – Yanagiharas tredje roman, och andra som översatts till svenska, kan man inte anklaga för att vara banal eller trist. Jag vågar mig på att säga att det är en roman för både romantikern och cynikern. Resultatet är ett vågat projekt som verkligen visar att hon är säker på sin plats i vår samtida litteratursfär – hon kan och får göra precis vad hon vill, vilket är precis vad hon har gjort.