Mitt arbete – Olga Ravn
Vem har skrivit den här boken? Så börjar Olga Ravns Mitt arbete, nu översatt till svenska av Michael Larsson. Ett av textens svar: “Det har jag, naturligtvis. / Även om jag försöker övertyga om motsatsen.” Jaget är en betraktare av Anna, är en återberättare, en hand mellan Anna och läsare. Anna som är en mamma, och ett kollektiv av mammor, men också text, en litterär lek, är bokens egentliga författare. Författaren alias? tänker ni. Njaaa. Anna är punkten där mamma och författare möts. En mödrars autofiktion.
Det är 2010-tal och vi följer Annas och hennes man Aksels liv i Danmark, och sen i Sverige. Och, såklart, barnet de får. Anna är författare och Aksel är skådespelare, men med barnet kommer nya förutsättningar. För vad gör ett barn med relationen? Med hälsan? Och arbetet – kan Anna skriva tack vare barnet? Det är frågor Anna och berättaren ställer sig. Mestadels utspelar sig texten i (medelklass)hemmet och i vården, för läkande av psykiska som fysiska besvär. Det blir snabbt påtagligt att hon, Anna, inte är jämlik mannen, Aksel. Inte i hemmet, inte i litteraturen, inte i förlossningen. Hon måste hitta sätt att klara sitt arbete.
Moderskap och litteratur står centrerat och högst i Mitt arbete. Skulle till och med vilja säga: är härskande, för bokens kronologi och formspråk. Tiden utgår från förlossningen, barnets ålder, och formen från moderskapets premisser, i vardagen som i litteraturen. Kapitlena delar in boken i en första, en andra och en tredje början, en första, andra och tredje fortsättning, en första andra och… ja, ni fattar. Ständigt byter texten form, hoppar i tiden och gör omtagningar. Det tillåter texten en ständig nystart, med ny form, röst eller perspektiv. Ett kapitel kan bestå av flödande prosatext, följas av ett kapitel av episk poesi, för att därefter övergå till anteckningar ur en patientjournal. På så vis känns den form som texten tar både impulsiv och genomtänkt. Omtagningarna, det fragmentariska, behovet av en tredje person vilken berättelsen strömmar ur – allt är del av gestaltningen.
Att kategorisera boken är svårt. Men textens hantering av form, hur den blandar lyrik med prosa, citat ur annan litteratur med dialogtäta stycken, har många likheter med genren lyric essay. Tankarna dras även till Naja Marie Aidts diktsamling Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok, som, utöver likheter i det vilda och orubbliga formspråket, också är litteratur om litteratur. Bägge behandlar skrivandet och moderskapet, i ett litterärt universum där känslans ordning styr, efter att kronologin brutits. Som sker när ett barn föds, eller dör.
Genom att kika på samtida skandinavisk litteratur kan en strömning utläsas. Inte den som debatterats, suck, om det trendiga med “förlossningslitteratur”, utan formmässigt. Cecilie Lind skriver i Mitt barn en lång berättande dikt om förlossning och dess konsekvenser. Elisabeth Berchtold hämtar i Modersmyter material från förlossningsjournaler. I Den stora kyrkan av Tove Folkesson är anteckningarna från den egna förlossningen bokens stoff, som sedan presenteras i berättande prosa och poesi. I alla fall används verkligheten, på ett eller flera sätt, och skrivs fram i en form som är direkt, avskalad och bildrik. Det är vardag utan mystik och putsning. Enkelhet som är del av den samtida litteraturen – med eller utan förlossning.
Boken drar själv tematiska paralleller från sig till andra verk, då den refererar, citerar och alluderar tätt till litteratur på ämnet. Det hämtas ur livsstilsmagasin, journaler, nyhetsnotiser och en dikt tillägnas Bodil Bech. Allt är lika relevant för berättelsen, och varje kapitel kan stå för sig. Också genom att direkt påtala det i texten skriver Mitt arbete in sig i moderskapets litteratur:
“Varför sitter jag fast i föreställningen om att det skulle vara skamligt att skriva om moderskapet när jag vet att det att skapa ett liv där det tidigare inte fanns något liv, att skapa kött där det tidigare inte fanns något kött, är något av det mest radikala och oerhörda en människa kan företa sig?”
Berättaren påtalar skammen och hur den måste övervinnas, och söker sedan i litteraturen för att se hur andra författare som är mödrar har gjort. Men sökandet och skrivandet är ambivalent av ängslighet. Ständigt osäkras texten av tvivlet på att inte ha tid, att inte kunna skriva klart, att inte vara en bra mor.
Detaljer, bildspråk och motiv känns igen från Olga Ravns övriga litterära galleri. Hur Anna överrumplas av det ojämlika i den “jämlika” heterosexuella relationen med Aksel, hur de fastnar i könsroller, frustrationen i att de upprepar ett könskrig, känns igen från diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. Berättarens besatthet av en uppdiktad (slash verklig) person vet också berättaren i romanen Celestine allt om. Bildspråket som är rikt på oväntade vändningar, sexuella konnotationer och präktigt på ett snärt sätt finns igenom alla verk. Som att självmordstankar kanaliserade i önskan “att bli en kniv” likaväl hade kunnat läsas i diktsviten Den vita rosen. Detta är ett stilsäkert författarskap.
Med den litterära leken med autofiktionen och spänningen mellan Anna – Berättare – Författare ifrågasätts existensen i sig. Om och om igen ställer texten frågan: Vem är Anna? Det vill säga: Vem är jag i allt? Slutligen är Mitt arbete en lekfullt allvarsam bok om litteratur och existens.
