Bokrecension: Meadowlands – Louise Glück

Nobelpristagerskan Louise Glücks bok Meadowlands (1996) är poetens nästkommande diktsamling efter Vild iris – också den nyligen utgiven i svensk tolkning. Titeln Meadowlands ger intrycket att naturen är huvudrollsinnehavare i denna diktsamling, liksom i Vild iris, men spåret är lekfullt missledande. Som översättare Stewe Claeson påpekar i sina “efterfunderingar” är Meadowlands faktiskt namnet på ett stort idrottskomplex i New Jersey, och hemmaarena för New York Giants – poetens ex-makes favoritlag. Det är Glücks egen skilsmässa som omdiktas i Meadowlands, antyds det alltså i detta svepande och lite skvallriga efterord, som dock fungerar som en hyfsad orientering i författarskapet för en nyvaken svensk läsare. 

I sin recension av Meadowlands kallar Sinziana Ravini Glücks stil polyfon. Jag tänker att rolldikterna i Vild iris representerar en typ av polyfoni, en inlevelsefull sådan, medan en ytterligare sönderdelning av rösten uppnås i Meadowlands: nämligen ett slags förfrämligande självförnedring som skapas av de metafiktiva och självreflexiva delarna i dikten. Jag syftar på det polyfona draget hos disassociationen: att se sig själv utifrån och skämmas – som i den nedgörande dikten “Regnig morgon”, där poetens stil kritiseras. Poetens val att stanna hemma istället för att jogga i regnet beskrivs som “helt och hållet // i linje med dina ynkliga andliga teman, / höst, förlust, mörker osv.” Dikten avslutas med en patroniserande uppmaning: “Vi kan alla skriva om lidande / med förbundna ögon. Du borde visa folk mer av dig själv; visa dem din hemlighållna / passion för blodigt kött”. Strofens uppmaning kan väl sägas ha fått sin fullbordan i själva diktsamlingen.

Så finns det naturligtvis direkta rolldikter i Meadowlands också. Många dikter utgår från Odysséns stora skilsmässeberättelse – hjälten som överger hustrun Penelope under den långa och farofyllda seglingen. Historien belyses från mångas blickar: såväl Penelopes som häxan Kirkes, men mest framstående är dikterna som skrivs genom Odysseus’ och Penelopes son, Telemachos. Greppet att gestalta ett romantiskt uppbrott genom att ikläda sig ett barns perspektiv påminner mig om Leonora Carringtons Little Francis, en surrealistisk roman som skildrar en destruktiv kärlekstriangel. Carrington var älskarinna till konstnären Max Ernst, vars dåvarande hustru hatade deras relation, om man får tro romanen. I Little Francis har dock rollerna förvandlats: maken och makan är utbytta mot far och dotter, och i stället för att vara älskarinna till mannen blir Carrington till hans älskade brorson. Perspektivbytet ger fräschör till ett utnött tema, och visar på intressanta paralleller mellan upplevelserna av svek, beroende, kärlek och identifikation som utmärker såväl romantiska relationer som mellan föräldrar och barn. Samma effekt finns hos Glück.

Men det är inte bara genom ett byte av huvudsrollsinnehavare (exempelvis att låta Kirke vara hjältinnan) som Glück bearbetar Odyssén. Den är förstås radikalt förändrad till formen, med hexameter ersatt med obundna rolldikter (med mera). Jag påminns om filologen och litteraturvetaren Erich Auerbachs portalverk Mimesis, vars första kapitel bland annat diskuterar det homeriska sättet att gestalta – karakteriserat som en stil där alla händelser, detaljer, attribut och orsakskedjor är noggrant omskrivna och framskjutna i förgrunden, så att berättelsens hela värld är genomlyst. I Glücks omväxlande antika och amerikanska värld är rösterna däremot ofta oidentifierade, och deras förankring i tid och rum oklar. Befinner sig diktens personer före eller efter ett uppbrott? Vem hånar vem i den här dikten? Gåtfullheten är dock inte diktsamlingens utmärkande drag, utan det är den vassa precisionen som kännetecknar både den bra poeten och humoristen. Den överlägsna rösten som i Meadowlands karakteriserar poesin med orden “ynkliga andliga teman” har naturligtvis fel. Jämte “höst, mörker, förlust osv.” finns hopplös komik, som jag tror alla som genomgått ett break-up kan relatera till, och som alla andra lyckligt lottade likväl kan roas av.

Text: Maria Bodin