Många gånger regn – Jack Hildén

Emellanåt stöter man på det så kallade “kompisgänget”. Barndomsvännerna som delar den intensiva tonårstiden och låter vänskapen fortgå i vuxen ålder, men som med tiden blir slapp och oengagerad. Det känns orimligt att de, efter alla år, fortfarande ses jämt. Ibland står de knappt ut med varandra. Och vad har de gemensamt, förutom att de alltid har varit vänner? 

I Många gånger regn är det en sådan vänskap som skildras. Jack Hildén låter vännernas perspektiv alternera i en sinnlig berättelse om vänskap som kantas av psykisk ohälsa, ånger och skuldkänslor. Vännerna har vuxit upp tillsammans i det trygga villaområdet utanför Stockholm. En samvaro som till största del utgjordes av fest fortsätter att utgöra deras gemensamma knutpunkt. De är vuxna nu och har goda förutsättningar att lyckas. Men trots bostadsrätter, partners och framgång präglas deras liv av misslyckanden. De skjuter ifrån sig obehag med hjälp av dissociativa rus, det blir tydligt att vännerna är sådana som “klarar sig” medan Victor inte är sån. 

Det är Victor, hans syster Mikaela, Tom, Siri och Edwin som utgör kompisgänget. Victor vill inte längre leva och det är både Mikaela och vännerna totalt maktlösa inför. Till en början hör vännerna av sig ofta, men när han inte svarar slutar de försöka. Victors narrativ är smärtsamt och skoningslöst. Han har ju genomskådat vännerna, deras problem är obetydliga i jämförelse med hans egen situation. Hildéns skickliga perspektivskiften, den sömlösa växlingen mellan inre dialog och ett mer allvetande berättande, gör boken absorberande. Som läsare får jag ta del av vännernas dolda motiv, och min läsning handlar mer om förståelse snarare än sympati för karaktärerna.

Trots att Victors kapitel är få blir han navet för hela boken. När Edwin besöker Victor och ser var hans psykiska ohälsa fört honom, beskrivs det som ett ömsesidigt lidande. ”Säg till om det finns något vi kan göra” säger han, håller andan och hoppas att floskeln är tillräcklig – åtminstone för att lindra det egna dåliga samvetet. Mikaelas ångest mildras när hon är med Tom, han kan inte välja mellan flickvännen och Mikaela. Han njuter av deras uppmärksamhet och kärlek. Han blir ett skolboksexempel på en fuckboy och tar inget ansvar för den smärta han orsakar. Toms självupptagenhet och Mikaelas självuppoffring blir något klichéartat. Men klichén blir medryckande när både Toms och Mikaelas perspektiv får ta lika stor plats. De använder trots allt varandra som verklighetsflykt.

Den samtidskritiska blicken märks tydligt genom hela romanen. I linje med Hildéns diktsamling Laddet från 2019 finns en medveten klassaspekt som i Många gånger regn är plågsamt trovärdig. Exempelvis på Edwins arbetsplats, ett förlag han blivit redaktör för utan större ansträngning. Interaktionen mellan kollegorna och städare, Edwin och tiggare får mig att rysa. Det är väl fångade scener. Dessutom är Edwin en person som ser strukturer men vägrar inse att han också är en del av dem. Efter en vistelse på Bokmässan konfronteras han med sin egen kontaktlöshet med verkligheten.

Tecken på psykisk ohälsa syns överallt i boken, Siris kapitel är inget undantag. Hon ligger sömnlös om nätterna på grund av en granne som knackar på fönstret. Hon bor på bottenplan och han påstår sig alltid glömma nyckeln till porten. Det utlöser en aggressivitet hos Siri som eskalerar. Hennes berättelse är absurd och obehaglig men känns avlägsen resten av handlingen. Å andra sidan går det att se paralleller mellan hennes och Victors utanförskap. Av olika anledningar distanserar de sig alltmer från vännerna. Siri lever ett ordnat liv, är en sån som “klarar sig”, men det är i själva verket hennes upplevelser om våld och vuxenblivande som gör störst avtryck på mig.

I alla vännernas berättelser är Victor närvarande utan att faktiskt vara där. Jag påminns ofta om honom, om vännernas skuldkänslor, egon och verklighetsflykter. Många gånger regn är en karaktärsdriven roman där de relationella spänningarna driver handlingen framåt. Jag lämnas med en undran om vad sann vänskap innebär. Vad händer när allt runt omkring förändras, förutom just “kompisgänget”? Är det minnena som förutsätter eller illusionen av verkligheten som håller den vid liv.