Lyster – Raven Leilani

Det är inte direkt med låga förväntningar som Lyster, Raven Leilanis debutroman, anländer till Sverige. Den seglar in till våra hamnar på sitt hav av lysande hyllningar och ett tiotal placeringar på amerikanska årsbästa-listor, för att inte tala om alla priser den nominerats (och i många fall vunnit) för bästa debutroman.

Till en början är bokens rykte inte alls oförtjänt. Vi får följa Edie, en svart 23-åring i New York som inleder en affär med den vita 40-åringen Eric som lever i ett öppet förhållande med sin fru Rebecca. Edie lever ett något planlöst liv som mer går ut på att kunna betala sin hyra än att försöka leva ut några drömmar. Det är väl lite millenial-roman 101 att placera sin huvudperson inom den här kontexten, men även om det här är en sång jag hört texten till tidigare sjungs den i det här fallet väldigt bra. Utan att direkt innovera lyckas Leilani bättre än många av sina kollegor med att placera läsaren i huvudet på en karaktär som känns riktig och gör observationer på ett ibland obekvämt träffande sätt, men som också är en person som är mestadels hemskt underhållande att följa på hennes resa.

Eller ja, det var alltså det: till en början. Här, när boken är som allra mest riktningslös och mest behandlar Edies rätt ointressanta liv av tomma relationer och cyniska syn på sin omvärld. Det blir många funderingar runt klass, ras och bara allmänna frågetecken gällande livet som ung människa på 2020-talet på ett sätt som faktiskt känns genuina. Lite som en Räddaren i nöden för nutida generation av ungdomar (utan att för den sakens skull säga någonting om Lysters potentiella genomslagskraft över en längre tid), och antagligen precis lika odräglig när den läses av ungdomen om 50 år som J.D. Salingers klassiker är i dag.

Tyvärr består bara ungefär en tredjedel av boken av detta sorts berättande. När Lyster börjar berätta en mer fokuserad historia med tydligare dramaturgi börjar det nämligen brista något i sömmarna. Edie får sparken från sitt jobb efter att ha sexsurfat för mycket över arbetsplatsens internet och flyttar in hos Eric och Rebecca där också deras adopterade dotter Akila bor. Redan i det här lite osannolika händelseförloppet förlorar boken något av sin naturalism, men framför allt tappar den vad vad som gjorde den så bra inledningsvis. Istället för att vara något slags dokument över en generation och en tid blir den här både lite ointressant coming of age såväl som inte helt lyckat relationsdrama. En stund fungerar det definitivt, men ju längre in i boken jag kommer, desto mer känns det som att den rör sig framåt utan att ta sig någonstans och bara slänger in fler osannolika händelser för att fylla ut sidor, tills den plötsligt tar slut på ett väl så tillrättalagt vis. Också lite tveksamt beslut att lägga så stort fokus på Rebecca och göra ett så halvdant jobb med hennes karaktärisering som aldrig riktigt går bortom “strikt och lite kufisk”. 

Och det är klart att det här är frustrerande. Dels vill jag självklart att allt jag läser ska vara guld, men allra främst är det för att hur mycket Leilani än brister i berättandet, så skriver hon fortfarande på ett sätt som känns så naturligt och enkelt att jag bara vill fortsätta läsa även efter att boken är slut. Det är inte direkt poetiskt vackert, snarare motsatsen. Det är rakt, snudd på brutalt som Edie beskriver sig själv och omvärlden. Det är så ärligt att jag i delar av boken känner mig som en voyeur som blickar in i någons allra innersta, tills det blir så verkligt att jag måste rygga tillbaka och ta en paus för att samla mig igen. Allra främst när hon ska beskriva sina ambitioner i livet och hur hon antagligen aldrig kommer nå dit med helt otroliga formuleringar som ”Jag är bra men inte bra nog, vilket är sämre än att bara vara dålig” känner jag verkligen att ”åh nej, jag är med i den här boken”, men också ”åh ja, någon som förstår”. Just den här känslan som Leilani fångat så väl är det nog många födda runt 1990 och framåt som kan identifiera sig med och hon tappar aldrig förmågan att gestalta den genom hela boken. Det är bara ett lite för halvhjärtat skrivet narrativ som ibland tar fokus från den.

Lyster är svår att sluta läsa. Den beskriver väldigt relaterbara känslor klockrent och har samtidigt ett strålande flyt i sitt språk att läsupplevelsen bara blir som att flyta med i mjuka flodströmmar. Som om det inte var nog är den också en av förhållandevis få böcker som väver in popkulturella referenser på ett väldigt naturligt sätt och inte som att författaren bara vill nämna saker hon tycker om. Visserligen leder detta till ett kapitel som känns lite som reklam för Comic-Con, men det är imponerande likväl att referera typ Final Fantasy VII utan att det känns lite pinsamt för mig som läsare. Sen är det självklart så att Leilani saboterar för sig själv genom att fokusera lite för mycket på att låta sin huvudperson växa själsligt genom en inte helt intressant intrig när hon snarare tjänat på att snarare bara skildra sin samtid eftersom det är där hon skiner allra tydligast.   

Man får ta det goda med onda helt enkelt. Raven Leilani debuterar med en bok som definitivt är en debut och därför också inte bör få alltför hård kritik för att den i längden inte riktigt håller rent berättarmässigt. Hon landar inte allting här, men hennes fantastiska förmåga att skildra känslor och verkligen dra in läsaren i sitt språk säger mig ändå att hon är ett namn att verkligen hålla koll på i framtiden. Och Lyster, tja, den är trots allt värd att läsa redan nu.