Londonflickan – Susanna Alakoski

Londonflickan är den andra delen, av vad som förväntas bli fyra, i romansviten som skildrar arbetarkvinnor över fyra generationer. Den första delen, Bomullsängeln, kom ut 2019 och tar vid i 1900-talets början i Österbotten. Finland har blivit självständigt och kvinnornas liv styrs av textilfabriken och graviditeter. Från olika bakgrunder söker sig huvudkaraktärerna Hilda och Helli till Bomullen (bomullsfabriken i Vasa) – en plats som möjligtvis kan uppfylla drömmen om att få det bättre. Med grund i historiskt material skriver Susanna Alakoski en episk berättelse om förvånansvärt oskrivna livsöden. I Londonflickan fortsätter detta berättande.

Londonflickan är Greta, Hildas dotter. Greta vill inte bli som sin mor: bo kvar i Vasa, jobba på fabrik och inte mer av världen erfara. Därför är hennes ledord “Aldrig i livet fabrik”. För det är äventyrslust och längtan som driver Greta – för henne ligger livet framför. Hon drömmer om den stora världen, och reser ut i den: till Stockholm, London, och mera. I London lär hon sig engelska, om rika (kultur)människors vanor och seder, köper sig en dyr kappa och möter Frank Sinatra och Liz Taylor. Greta vill åt skönheten – “lära sig skillnaden mellan flärd och äkta” – vilket föder begär efter berömmelse, rikedom och glamour. En klassresa, med andra ord. Men livet blir som oftast annat än det drömda, och det kommer i mycket att påminna om en viss Madame Bovary.

Genom att berättarperspektivet rör sig in och ut ur Gretas liv, dimper ner i livslinjer som rör hennes, som brodern Jonni, modern Hilda och dottern Kathrine, skildras arbetarkvinnans liv med många nyanser. Livet hos henne som jobbar på textilfabrik och på sjukhus. Som drömmer om att sjunga som Ella Fitzgerald och att se ut som Audrey Hepburn. Hon som också är migrant. Och en romantiker dömd till vindblåst mot sin riktning, och till annat som är hennes arv – ekonomiskt, kulturellt och biologiskt (som att bebisarna i familjen föds med fötterna före). I Londonflickan ryms också politiska kängor, mot taylorismen, globaliseringen, och andra krafter som skadar arbetaren. Det är en roman som likt Alakoskis tidigare tar sin plats som betydelsefull kunskapskälla och arbetarlitteratur.

Bomullssviten, som romansviten kallas, är skönlitteratur som bygger på och hämtar inspiration från såväl Alakoskis egen familjehistoria som den offentliga. I förordet till boken står det:

“Mamma arbetade som barnflicka i London i fem år.
Där köpte hon en kappa och träffade Frank Sinatra och Liz Taylor.
Mer än så vet jag inte.”

Inspirationen ur den egna familjehistorien är tydlig. Men detta, berättar Alakoski i Lundströms Bokradio, har kompletterats med en grundlig genomgång av historiskt material, vilket sedan vävts ihop med fantasin. Det rika historiska material som ligger till grund för arbetet gör romanen till en sådan som ger kunskap – något vilket ibland är till bokens nackdel.

Dialogerna är rappa; schematiskt växlar de över matbordet mellan familjen eller väninnorna emellan. Samtalen är späckade med kunskap om historia, livsförhållanden och de inneboende konflikter karaktärerna upplever. Ständigt görs symboler av för karaktärerna samtida skeenden, personer och ting – som V-jeans, Ella Fitzgerald, Modesty Blaise och Ungernrevolten – vilket lär och orienterar läsaren. Där och då och så är det. Men de med fakta fyllda symbolerna, dialogerna och reflektionerna slår stundvis över till att kännas krystade och placerade, lite tjatiga eller överflödiga. Som när Hilda och Helli röker och den ena tänker: “Finns det inte cigaretter med något slags filter numera”.

Bäst är Alakoski i enkelheten. Då det är koncist och direkt. Utan utbroderade ord för att med dubbel-, trippel- och kvadrupelsammansättningar som “det blev superladdadstämning och tystikorridoren” försöka fånga de för barnet svårbeskrivna känslorna. Det kan vara slagkraftigt, men i Londonflickan är det så koncentrerat till vissa segment att det istället framträder på ett för helheten osmickrande vis. För det är det korthuggna som slår djupast, när meningarna är korta eller då miljön med hjälp av solen enkelt speglar det inre livet. Som med: “Augustifeber. Skären var rödgula. Solen syntes trött, orkade inte bestiga grantopparna”. Eller när Hildas väg till fabriken beskrivs:

“Brändöbro till höger. Hamnen. Lastbåtarna. Morgon efter morgon. Skift efter skift. Hon, människorna, staden, maskinerna och skogens alla fåglar vände varje dag ansiktet till svar mot fabriksvisslans hesa stämma.”

Londonflickan är och vill mycket, men trots detta blir boken aldrig tung. Detta är tack vare Alakoskis särskilda talang för att tydligt och skönt skildra även det som är komplicerat och mörkt, så som det oftast är i hennes böcker. Det är därför med förväntan och kunskapstörst som jag inväntar uppföljarna, nyfiken inför vad mer de ska mig lära.