Bokrecension: Livlina – Happy Jankell

Om man har satt på teven eller surfat in på svtplay.se då och då under det senaste decenniet lär man ha sett åtminstone en skymt av skådespelaren Happy Jankell.

Hon har figurerat i film och teve sedan hon som tonåring fick sitt genombrott i SVT-serien Portkod 1321, en serie som tog internet med storm i begynnelsen av webb-teve, känd för sina verklighetstrogna skildringar av tonårstidens alla lidelser och frågeställningar. Några exempel: vad gör man om en cool nattklubbsbloggare spelad av Adam Pålsson plötsligt vill dejta en (ljuger om sin ålder och sysselsättning), om ens pappa råkat hångla med ens bästis (svårt att svara på) eller om det coola killgänget letar efter en lokal att spela i med deras band ”the Shit” (erbjuder sin egen bostad då föräldrarna har lämnat en ensam med ens tioåriga lillasyster i flera månader för att åka på en kärlekssemester). 

Som ni förstår tog Portkod 1321 mig och många andra i min åldersgrupp med storm – jag skulle till och med vilja säga att Happy Jankell efter denna lågbudgetsatsning uppnådde närmast kulturarv-status ibland oss. Därför var det inte med ointresse som jag och många med mig i oktober läste att Jankell skulle ge sig in på den litterära banan med hennes roman Livlina. 

Livlina är, som Jankell på ett obegripligt sätt behövt förklara flertal gånger, inte autobiografisk överhuvudtaget, även om en del rubriker och tv-inslag gärna använt sig av sådan retorik – uppenbarligen en nackdel av att vara kändis från en kändisfamilj. Huvudkaraktären lider förvisso av hälsoångest, i folkmun gärna kallad hypokondri, vilket även Jankell själv upplevt i perioder, men utöver detta är romanen onekligen skönlitterär. 

Huvudkaraktären Liv är 22 år gammal, nydumpad och har konstant stenkoll på vilka sjukdomar och skador som skulle kunna orsakas av minsta utfall i hennes liv. På läkarmottagningarna hon besöker möts hon ideligen av kritiska blickar. De lugnande tabletterna hon samlar på ransoneras noga ut efter dagsskick och ständig är jakten på nya. När en läkare på den nätdoktorapp Liv är stammis på visar ett intresse för henne som är, låt oss säga, utöver det professionella ser hon alltså sin chans till enkla recept – och enkel bekräftelse. Familjen är inte något hon söker stöd hos: sedan pappans död upplever hon att det är mamman och perfekta systern Lina mot världen och mot Liv själv. Affären med nätdoktorn följs av en rad händelser som sedan kommer att förändra allt. 

Livs inre värld är ofta mörk och drypande av oro och depression, men ändå har jag svårt att känna det, oavsett hur många tabletter Oxascand som intas i följd. Själva symptomen på hälsoångesten och reaktionerna som Liv upprepligen får – kommentarerna om att hon belastar sjukvården – känns onekligen väl researchade och säkert i viss mån självupplevda av författaren, men ändå tycker jag mig aldrig känna av själva kärnan av det mörker som Liv går igenom. Kanske är det Livs egen likgiltighet som smittar av sig. Eller så är det just tätheten av extraordinära händelser och sammanträffanden i romanen som får alltihop att verka en smula orealistiskt – som när huvudkaraktären efter en skum natt med nätdoktorn på företagets lyxiga kontor skymtar sin systers päls i farstun, vilket får henne att inse att systern gömmer något. Jag kan inte undgå känslan av att romanen verkar befinna sig i en fantasivärld – där kontoret till nätdoktortjänsten är en enorm, designerinredd palatsvåning i city där anställda verkar kunna hålla privata middagar vid behov. 

Men framförallt är det språket som slår krokben på historien, som i övrigt ändå har alla förutsättningar att engagera. De många metaforer som det är sprängfyllt med har säkert en intention att fördjupa, men verkar istället göra motsatsen. Jag är ofta förvirrad över jargongen – är det en bok om en ung kvinna som kämpar med sitt förflutna och sin ångest eller är det ett avsnitt av Bonusfamiljen? Djärv som den pionjär hon är verkar i alla fall Jankell ha tagit sig an uppdraget att förena de två, och lite kredd tycker jag ändå att hon ska hon ha för den kreativa idén.

Affären med nätdoktorn ger boken en finurlig twist som är både mörk och rolig i sitt sätt att leka med och ta vad marknadsekonomin och digitaliseringen gjort av sjukvården och hur detta påverkar människor, till exempel Liv, till sin extrem. Samtidigt: en verklighet, om än uppskruvad.

Bland relationerna är det inte de allra självklaraste, som den mellan Liv och systern Lina som framträder starkast, utan istället finner jag mig mest berörd av relationen till kollegan Donya. Om än lite lätt stukad av vissa orten-referenser, eftersom att det är Donyas bakgrund, som kan kännas smått tvivelaktiga när författarens egen city- och kulturelit-uppväxt tas i åtanke. 

Det är svårt att placera in Livlina i ett fack, som en annan recensent uttrycker det. Den tanken sammanfattar en del förvirrade känslor som romanen lämnar mig med: boken når aldrig bråddjup, trots att det är vad handlingen lovar. Kanske i ett desperat försök att undvika att förstå mig på det hela får Livlina mig i vilket fall som helst att se om hela Portkod 1321 – en bedrift i sig eftersom att det egentligen kräver en arkeologs finess att gräva fram resterna av serien på olika skumma internetsidor, finska public service inräknat. Den kanske inte helt välmotiverade avstickaren ger mig, utöver lätt åldersnoja, vemod och fascination över 2010-talsstilen, en blixt-insikt om vad Livlina skulle kunna vara: en underbar (möjligtvis lite mörk) ungdomsserie. Av en händelse råkar namnet till och med bygga på samma princip som 2020 års julkalender Mirakel. Bara att sno idén, SVT!