Lesbiska ligan – Mian Lodalen
“En uppenbart själasjuk människa” beskrivs en av bokens protagonister, Margit, som. Året är 1943. De senaste månaderna har Margit inlett en telefonflört med sin kompis ex, hamnat i en trekant på midsommar, fått sin första orgasm under samlag och insjuknat mer och mer i en livshotande tuberkulos. Mian Lodalens historiska roman Lesbiska ligan porträtterar livet som queerkvinna i Stockholm året innan samkönat sex avkriminaliserades.
Förra året gav Lodalen ut romanen Lisa och Lilly, historien om två 16-åriga arbetarflickor som önskar att få bli begravda i samma grav. Tillsammans dränker de sig i Hammarby sjö. Boken utgjorde den första, fristående delen i Lodalens trilogi av verklighetsbaserade lesbiska berättelser i svensk 1900-talshistoria. Sanningshalten i böckerna främjas: Lisa och Lillys hela titel är Lisa och Lily: en sann kärlekshistoria, liksom Lesbiska ligan även heter “en sann kriminalhistoria”. Lodalen har inte bara låtit sig inspirerats av historiska fall – hon vill att de ska spegla verkligheten. Bakom författandet ligger därför ett stort researcharbete. I en intervju med SelmaStories berättar Lodalen att hon läst brev, polisrapporter, tidingsartiklar, samt släktforskat till den nivå att hon fysiskt träffat sina karaktärers släktingar. Tillsammans med tidstypiska referenser – som spritregleringens motböcker och historiska kodord för homosexuella – får läsningen en betryggande trovärdighet. Det går att lita på att Lodalen vill fiktivisera kvinnorna så autentiskt som möjligt.
Bokens berättarperspektiv växlar mellan protagonisterna Margit och Eva. Margit är ny till den lesbiska världen när hon ringer upp Eva, som sitter på erfarenheten, kontakterna och lingot. Eva kan sätta ord på saker – som hur manligt kodade kläder lugnar henne och hur blomsterspråk kan avslöja sexualitet – men har svårt att förstå och sätta gränser. När hon dyker upp utanför Margits lägenhet är hon ofta full.
Berättelsens uppdelade perspektiv är stundtals ett vinnande koncept. Synen på det första fysiska mötet mellan kvinnorna är helt olika beroende på vem det är som berättar. Det ger effekt. Ett extra lager. En opålitlig berättare. Att ena personens perspektiv antagligen kommer att läcka till den andra sparkar igång ett driv i berättelsen. Andra gånger går det växelvisa perspektivet inte hela vägen fram. Att läsa om samma händelser två gånger blir ibland upprepande. Att Eva går runt och undrar hur Margit känner, när Margit kapitlet innan just redogjort för sina känslor, känns överflödigt. Texten får en förutsägbar känsla.
Det förutsägbara sätter även sin prägel på språket. Dialoger bryts kontinuerligt av med en sakligt redogörande röst, som har en tendens att hastigt återberätta scener istället för att skriva ut dem. Det skapar en distans till karaktärerna och deras handlingar. Ibland tas läsaren även ut ur historien på grund av fakta, som en mening om vad tuberkulos kallades i folkmun. Tillsammans med en skildring av ett äldre, konservativt samhälle tappar romanen ibland känslan av historieberättande, och faller mer åt det redogörande hållet.
Helt åt det redogörande hållet hamnar boken i slutet. I vad som kan kännas som mitt i ett samtal tar historien abrupt slut. En epilog på nio sidor tar vid, och beskriver kvinnornas öden i kortfattad, lätt juridisk ton. Det är inte bara ett stilbrott från resten av boken, utan även ett steg från dess fiktivisering.
Trots att Lesbiska ligan utspelar sig nästan åttio år bakåt i tiden innehåller den guldkorn av igenkänning. Speciellt för Stockholmsbekanta. Kvinnorna rör sig längs staden i en 1940-talsskepnad, och platser som Skansen, Kronobergsparken och Krukmakargatan får stå som kulisser. Lite kusligt är det, att en kvinna åtalad för sex med samkönad smyger runt i samma läsesalar som vi idag pluggar genusvetenskap i. Och igenkänningen når sin topp när Eva drar till med Boye och Södergran för att taktiskt svänga in samtalet på sexualitet. När fungerar inte den idag, liksom.
