Bokrecension: Kungsbacka ultras – Johan Espersson

I Johan Esperssons romandebut Kungsbacka ultras slängs vi in i en berättelse om att bryta upp och byta ut. I en inzoomad skildring av en kärlekshistoria, om ett Han och Hon som är lika namnlösa som platslösa, får vi följa övergången från en begärdrypande ungdom till en törstsläckt vuxenhet, och se hur denna förändring även tvingar fram ett annat slut. Med tydligt modernistisk och lyriskt färgad fingerspetskänsla undersöker Espersson brytpunkten mellan verklighet och dröm, ungdomens gränslösa kärlek och vad som finns kvar av sanningen i en tillvaro i upplösning.

I Kungsbacka ultras finns det ingen början, inget slut. I den värld där Han och Hon existerar går tiden i looper; den krockar, knyter och korvar ihop sig med parallella tider som löper längst med, och in i sig själv. Det som håller fast romanen och hindrar den från att sippra ut i det otydbara är två platser: Kungsbacka och Paris.

Om romanen hade haft en början skulle Kungsbacka, som i romanen förkortas till Kba, vara dess utgångspunkt. Det är där Han och Hon växer upp, möts och dit de sedan ständigt återkommer. En plats som saknar konsistens och där uppfattningen om tid, rum och identitet ständigt omkullkastas, omvänds och utmanas, liksom romanläsarens förståelse av den. Vi förstår att Kba är en plats tömd på allt — allt vad huvudpersonernas dröm- och begärfyllda unga kroppar suktar efter saknas här. De kan inte annat än att lämna för att nå den själsliga (och alkoholhaltiga) fullhet de kräver. En fysisk flytt (och flykt?) som de tillsammans lätt lyckas göra, men som visar sig vara svårare genomförbart på en mental spelplan. För när de väl lämnat hänger Kba fortfarande kvar i minnet och drar dem ständigt tillbaka till platsen och närmare varandra, tills de slutligen inte kan stå ut med något av det — varken Kba eller kärleken till den andre.

Den andra plats som håller samman romanen är Paris, som, om texten hade följt en kronologisk logik, hade varit dess slut. I Kungsbacka ultras alternativa universum är Paris däremot både dess början, mitt och slut. Början i och med att det är romanens faktiska öppning, då vi från första raden slängs in ett Paris med terrorism-rädda turister, fyverkerilöst nyårsfirande och vana smekningar som blivit främmande. Ett nyårsfirande som också samtidigt utgör slutet på deras kärleksrelation; den sista plats de ska dela med varandra och den stund Han, berättaren, ständigt ska återkomma till. För minnet från Paris går på repeat genom hela romanen, som maniskt inpressat, omöjligt att fly ifrån och som en kameleont. En kameleont, för var gång minnet dyker upp är det i en något förändrad variation— en ny detalj, en annan formulering, en tanke till — som ständigt förflyttar dess betydelse lite. Som att Han genom att vända och vrida på stunden, och allt som ledde fram till att deras kärlek nådde sitt slut, skulle kunna förstå varför det blev som det blev. Förstå varför Han och Hon, som skulle dela oändligheten, nu inte ska dela något mer alls. Kanske förstår han det till slut. Jag gör inte det.

För trots alla gånger vi återkommer till Paris, Kba och deras gemensamma kärlekshistoria, så är delarna, de fragmentariska minnesbilderna som ges, inte nog för att frammana en helhetsbild. Vita fläckar i form av faktiska utrymmen mellan orden står i vägen, liksom de mer otydbara hålrummen som lämnas i berättelsen; i detaljer och sammanhang som utelämnas. Som att så få beskrivningar av Hennes, eller någons, utseende ges att när det halvvägs in i romanen beskrivs hur ”det långa röda håret utslaget över ansiktet / Munnen full av spyor” lämnar läsaren paff inför den bländande färgen av hennes hår, medan den spyfyllda munnen känns tam och förvånande nog ganska ointressant.

Den fragmentariska, konturlösa och ofullbordade formen skulle kunna tolkas som ett försök att fånga essensen av drömmen — men berättelsen skildrar lika lite en dröm som den skildrar en ren verklighet. Istället är det kristalliserade fragment hämtade från en plats där dessa två möts; där dröm ersätter verklighet eller sömn sakta förför medvetandet. De symbolistiska och modernistiska dragen i romanen är därför som tydligast i estetiken som inte vill låta sig hämmas, utan till det yttersta vill utforska brytpunkten mellan dröm och verklighet — vilket Espersson gör i exploateringen av minnet. Detta med ett språkbruk som får romanen att kännas som ett långt långt långt andetag — utan punkt eller kontinuitet — eller som ett välsorterat och fokuserat stream of consciousness, där spåren av det bortfiltrerade markerats med mångtaliga blanksteg och breda utrymmen mellan orden. Tomrum som fysiskt markerar den plats där berättarens röst tystnar och läsarens, med sina egna tryck, toner och associationer, tar vid.

Språket är sålunda vackert och experimentellt, men också utmanande — speciellt när det inte bara är formen som experimenterar med upplösningen av tid och rum, utan även innehållet. Innehållet som dessutom även utmanar förståelsen av identitet. Ett experiment där minnen blandas samman tills det är omöjligt att särskilja vad som är Hans och vad som är Hennes, och där varje försök till att minnas, till att återge sanningen, blir lögn. Här uppstår ibland en trött frustration hos berättaren över att fråntas möjligheten att minnas sanningen, över att ”Vissa saker går aldrig över och vissa saker rycks ur ens händer efter bara en sekund / Det är samma sak”. En frustration som spiller över i mig, som läsare, när jag inte kan urskilja sanningen, skilja på vad Han vill och vad Hon fått honom till — eller, kanske allra värst, över att inte veta vad som varit Esperssons egna vilja. För författarens vilja ryms också i detta mishmash av upplösta kroppar och gemensamma minnen, där hans egna ambition att själv, genom sitt verk, nå den där fullheten som huvudpersonerna söker när de lämnar Kba. En vilja som blir synliggjord, och därmed lite störig, i detaljer som att en tjock tröja som inte tas av för att han är obekväm inför henne uppträder först alldeles i början, av relationen och av romanen, för att sedan återkomma i slutet av romanen och relationen. En tröja som, tung av symbolik, får fullborda det cirkelresonemang som krävs för att nå det krav på fullhet som Espersson ställt upp för sig, på bekostnad av trovärdigheten. Fast å andra sidan kanske inte trovärdighet är just den modernistiska romanens främsta prioritet.

Kungsbacka ultras är på så vis en upplösning av allt — av tiden, minnet och jaget — som lämnar läsaren med en grumlig blick på omvärlden, men med en klarare skärpa riktad inåt. Brännhett sökande, i en nyväckt törst, efter svar. Vilka minnen är mitt universums mittpunkt? Vad återkommer jag till? Vad tynar bort? Å vad av det som är kvar är mitt, bara bara mitt, och vilket är egentligen någon annans minne, men som någon gång på vägen blivit mitt?

Svaren träffar en i mellangärdet. En andnöd efter det långa långa långa andetaget lamslår, liksom insikten om att svaret kanske fanns där i begynnelsen, i det ödsliga Kba och i kärleken som upphört. En andnöd över insikten om att det kanske bara är där som evigheten går att finna. Att evigheten frusit fast i det som passerat.