Kritaen5a – REDAKTIONEN
Låt oss börja med några ord jag aldrig trodde skulle synas i tryckt text: gråtrunka, colombiansk hösnuva, rövpanna, runkish, äktaste, adhd-varv, tvärväck, tjackisögon.
Men nu finns de där. Svart på vitt. De vi har att tacka för denna oheliga porträttering av Söderorts stökigaste liv är levnadskonstnärerna REDAKTIONEN. Kanske mer kända under internetnamnet Kritaen5a.
Fenomenet Kritaen5a började som en huliganblogg 2009 och har sedan dess spridit sig över internet i form av instagramkonton (plural eftersom de blir bannade titt som tätt. Men REDAKTIONEN verkar vara outtröttliga och återuppstår likt ogräs ur asfalten), twitter, kortspel och nu en bok. Upphovsmakarna är ett gäng killar med rötterna i Söderort, uppfostrade i Bajen Baby Squad (Hammarbys juniorfirma) med en kärlek till Södermalms sunkhak, fotboll, bedrövliga livsval och knark. Författarna är av förklarliga skäl anonyma.
Från blogginlägg om huliganhistorier till instagramhyllningar till albinoälgar och slutligen kapitel i en bok. En historia finns. Väldigt konkret är det historien om hur svårt det är att skriva en bok när författarna är fem killar som främst hoppade på projektet för förskottet som kunde finansiera ett ladd- och tjack-SM i valfri närförort. Om man nu ska tro på allt REDAKTIONEN skriver, vilket jag starkt avråder, så är det beundransvärt att det ens blev en bok.
Pedagogiskt nog är det också den historien vi får följa. Boken berättas ur Amir och Zackes perspektiv, om ett till synes vanligt år i livet som medlemmar i REDAKTIONEN. Det vill säga historier om att fly till Mexico City för att undvika åtal för ringa narkotikabrott, dråpliga förväxlingar av zipbags som slutar med ketaminrus på arbetstid och att leva under mordhot när mördarhunden Benzo råkade attackera fel hund i Rågsved. Detta för att nämna några få händelser som leder till det akuta behovet efter pengar som är den stora moroten för bokens tillkomst. Självklart går bokintäkterna till att “finansiera det skenande missbruket”, som de så ärligt erkänner.
Även om självkritiken lyser med sin frånvaro är det inte förskönande. Det saknas en hel del i REDAKTIONENS kemiskt obalanserade skallar men självdistans är inte en av dem. Berättandet dryper av nihilism, avhyvlingar och förlöjligande av minsta lilla samtida fenomen. Läsningen är en fröjd. Scenerna är mer dråpliga än den andre. Mina skratt varvas med skamsköljningar och beundran. Det är dedikation att vara så okuvligt övertygad om sin destruktiva livsstil som den rätta – som sagt, levnadskonstnärer.
Det är Söderortsrealism med så äkta beskrivelser av förortscentrumen att jag undrar om någon någonsin kunnat ge liv till gröna linjen på det här sättet. Som boende i området och med Rågsved runt hörnet kommer jag spana extra på nästa person som beställer en burgare på Rågsvedsgrillen. Rappa meningar, nyuppfunna ord och ett vokabulär som borde få en att omvärdera årets nyord går hand i hand med REDAKTIONENS språk. Deras formuleringar är briljanta och får mig att ifrågasätta min egen skrivkunnighet.
Pluspoäng med lite extra on the side för den krogguide Steffe lyckats sätta ihop som ett appendix. Det är inte recensionerna vi ser på SvD men någon måste ge Retro, Blecktornskällaren, Söderkällaren, Yttons, Äckelbiten, med flera, det de förtjänar. Det vill säga en recension utifrån APK, raggpotential samt Jack Vegas- och substanstäthet.
Det är inte heller boken som kommer synas på kultursidorna, hur gärna man än vill att den här delen av samtiden ska uppmärksammas. Men nu finns den här, oåterkalleligt i tryckt format. Instagram kan banna så mycket de vill, REDAKTIONEN finns kvar.
