Kärlek på svenska – Marit Kapla

Längs Sverige firar en guldbröllop med sin man, en håller om sin fru medan hon dör, en ringer sin första kärlek som inte vill prata om relationen, en ser sig själv som sitt livs viktigaste relation, en får en biljett: kom till Grekland, kom till mig, “it’s the call of the nature”.

Marit Kapla debuterade 2019 med Osebol, en samling poetiskt framställda intervjuer med alla vuxna invånare i Kaplas värmländska hemby. Förlaget Teg Publishing kallar det “lyriska vittnesmål”. Borås Tidnings debutantpris motiverade sin vinnare som ett “värmländskt körverk”. Augustpriset skrev “litterära reportage” och “lyriska sånger” i sin prismotivering. Och Osebol gjorde sig inte bara stor i den litterära världen: pianisten Martin Hederos började tonsätta verket. En föreställning med Hederos pianomusik och Kaplas uppläsning av boken sattes upp.

Marit Kaplas andra bok, Kärlek på svenska, både påminner och skiljer sig från debuten. Boken bygger på samma diktande intervjukoncept samt har också blivit ett intermedialt projekt – men den här gången är det inte Kapla som genomfört intervjuerna.

Bokens poetiska intervjuer bygger istället på klipp som regissören Staffan Julén spelat in. Klippen ingår i hans dokumentärfilm, som även den heter Kärlek på svenska. 

“Jag träffade en person

som jag inte alls

kände mig attraherad av.

Jag kände mig helt neutral.

Men så fort jag pratade med honom

så blev jag helt skakig.

Varje gång vi träffades på nytt

så först när jag såg honom

tänkte jag

Va?

Vilket skämt.”

Själva konceptet att åka runt i landet och intervjua personer kommer från Svetlana Aleksijevitj, som Julén både dedikerar sin svenska dokumentär till och tidigare har spelat in en rysk motsvarighet med. Den ryska filmen, Lyubov – Kärlek på ryska, har samma fokus på kärlek – “en akut bristvara i dagens samhälle” enligt Aleksijevitj.

I en intervju med Dagens Nyheter berättar Marit Kapla, som tidigare varit konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival, att hon jobbade med Staffan Julén under arbetet av hans film. Hon tyckte att det var synd att materialet inte skulle bli en bok – och bestämde sig för att göra just en bok av det. I två år lyssnade hon på intervjuerna under sina vakna timmar. Sedan började hon omarbeta och stryka.

I den 592 sidor långa boken får 31 personer berätta om sina upplevelser och definitioner av kärlek. Rösterna tar plats i åldersordning: boken inleds med 87-årig kvinna och slutar med en 21-årig. En minns sin frus sista skratt, en känner att hon har väldigt mycket kärlek, men ingen att ge den till. Mot mitten: en 55-årig man som träffar en yngre kvinna på Tinder. Och så finns kärleken till mamman, värmen en person möts av när hon besöker ett kristet kloster. En dement kvinnas förundrade blick när hon lyfts från sängen i en kran – hon flyger ju.

Tillsammans vävs uttrycket kärlek ihop. Vad innebär det, vad spelar det för roll, och hur etableras och bryts det ner av klass, läggning, ideologiska strömningar, diagnoser, uppväxt, sjukdom, död, andra människor och oss själva.

“Och så skrattar vi båda två

Och ser varandra

Sista gången 

Det vet vi inte

Men det är sista gången

Vi ser varandra”

Filmen skiljer sig något från boken. Utöver att rösterna får sällskap av miljöskildrande klipp – vattenbryn, innerstadsvägar, foton på anhöriga – tar även Staffan Julén plats. Han berättar om sin barndom, sina föräldrars relation till varandra och andra, och hur det format hans bild av kärlek. Med voiceover på klipp från sin barndom bekräftar han – i alla fall för sin egen räkning – Aleksijevitj teori om kärlek som bristvara:

“Kärlek är något vi aldrig talar om, något farligt som jag förknippar med mörker, ont och katastrofer.”

Det är vackert att få se personer tveka. Le. Hantera sorg med ett ansikte som i alla fall delvis innehåller acceptans. Men trots att boken utgår från filmen och inte vice versa håller den mest triviala åsikten:

Boken är bättre än filmen.

Trots filmens stämningsfulla tystnader och fiolmusik känns boken mer omfamnande personerna och deras förälskelser. Den hinner ta upp mer än de stora insikterna; här finns även skidresorna, hur han rör sig nedför en rulltrappa, skötseln av renarna.

Jag tänker: det måste ha varit så svårt att sammanfatta vitala relationer, insikter om kärlek, trassel och uppbrott och anledningar till att det blev eller inte blev, i bara några meningar. Vilket arbete. Både för intervjuaren, den lyriska omformuleraren och för den som intervjuas. Men slutprodukten håller. Den är stark. Orden känns både självklara och djupt berörande.

“Du måste inte älska mig

för det gör Camilla.

Fast hon säger att hon inte gör det.

Men det känns så i alla fall.”

Boken Kärlek på svenska är vemodig och vacker. Den gör mig lycklig och ledsen. Jag får tårar i ögonen, måste kolla upp från sidorna ett tag. Den här boken ska läsas vid frukostbordet medan kaffet kokar för fler än en, på bussen på väg till någon man precis börjat våga hoppas på, när Tinder börjar kännas som ett arbete, innan en alldeles vanlig dag, under ett långt bråk eller efter många ensamma år.