Kärlek i fem akter – Daniela Krien
Bokhandlaren Paula sörjer en dotter men har hittat ett stråk av lycka igen i en kärleksfull änkling. Judith, läkaren, bryr sig mest om jobbet och sin häst men finner sig ständigt distraherad av en motvillig, närmast tvångsmässig jakt på någon sorts kärlek – på nätet och i verkligheten. Brida är författaren som efter att ha tagit sin man från en annan kvinna senare finner sig i samma situation, åsidosatt. Den andra kvinnan. Malika och Jorinda är systrar men kunde inte vara mer olika, åtminstone enligt deras föräldrar. Musikläraren Malika har förlorat den enda man hon velat ha till en annan och bittert accepterat ensamheten. Skådespelaren Jorinde är i slutskedet av ett stökigt äktenskap och gravid med ett barn hon inte kan behålla.
Tillvaron som kvinna, att vara kvinna. När en roman gör anspråk på att omfatta just den kvinnliga erfarenheten (ofta i en allmänt formulerad baksidestext), osäkrar jag min pistol. Det går att lyckas i vissa avseenden, visst, men det är lätt att motsätta sig det allomfattande i uttalandet. Innebörden av att vara kvinna är under ständig omformulering. Den kvinnliga erfarenheten, singular i bestämd form, är en omöjlighet. Men det står förstås alla fritt att ta sig an det. Kärlek i fem akter visar sig vara ett utsnitt där fem kvinnors liknande erfarenheter undersöks med ett djup som jag gradvis (och kanske lite mot min vilja?) finner alltmer trovärdigt.
Den tyska författaren Daniela Krien skrev i debuten Någon gång ska vi berätta allt för varandra med kalla krigets slut och Berlinmurens fall som fond. Så är fallet även i denna roman, där Paula, Judith, Brida, Malika och Jorinde alla delar minnet av en tidigare världsordning. I övrigt är tidsmarkörerna sparsamma; en dator här och smart telefon där placerar berättelsen i oklar nutid.
Krien snuddar lätt vid historien men utan egentlig fördjupning – den får agera effekt och grund för diskussion med det inre livet i ständigt fokus.
De fem kvinnorna delar på utrymmet i bokens fem delar, men deras respektive närvaro ekar bortom den egna berättelsen. En naturlig konsekvens av betydelsen den ena har i den andras liv. Paula och Judith är vänner sedan länge, men när Paula isolerar sig alltmer med sin man vet hon att Judith aldrig kommer att förstå. Detta skildras sedan med Judith som berättare. Brida och Malika älskar samma man, men ingen av dem får behålla honom. Kopplingarna mellan de olika karaktärerna är många nog för att binda ihop romanen som en helhet, så pass få att kapitlen kan läsas som noveller. Varje kvinna en egen värld – om än en likartad sådan. Istället för att tala om en kvinnlig erfarenhet kan vi här prata om en erfarenhet av att vara på god väg mot medelåldern, vit, heterosexuell, utbildad, med barn eller i tankar kring dem, och medelklass. För att spetsa till det lite. Det intressanta med detta skulle vara att skillnaderna mellan dessa kvinnor visar sig vara stora trots alla likheter. En sorts mångfald under mikroskop.
Men männen då? Kärlek i fem akter handlar paradoxalt till stor del om just dem. Kanske inte så paradoxalt, vid närmare eftertanke. Alla fem berättare, oavsett om de är gifta, skilda eller singlar tvingas definiera sig utifrån männen. Deras tankar upptas av dem, avståndet till dem, saknaden, kärleken, lusten, ilskan och väntan på dem. I relation till männen är de fruar, flickvänner, älskarinnor, döttrar. De kan också vara mödrar. Vägarna är utstakade och när de undviks är det tillfälligt. De dröjer som ett löfte, ett hot eller en längtan. Mycket av romanen ägnas åt problemen med att förhålla sig till rollerna som är möjliga för en kvinna, frustrationen som kommer av att tillåtas och tillåta sig själv vara så lite. Ta författaren Brida, som verkligen vill ha barn. När hon väl får dem inser att hon oåterkalleligt begränsat sig själv – fast hon som modern kvinna inte hade behövt. Ånger och, förstås, påföljande skuldkänslor. Malika upplever frihet i förhållande till sina föräldrar först då hon har en man, i en själslig överlämning blir hon hans i stället för deras. De begränsar, omedvetet men även högst medvetet, sig själva i ett ständigt spel mot förväntningarna. De vinner sällan.
Genom allt detta; berättarnas förhållande till sin omvärld, sin historia och till de män som ska komma att definiera dem, tycker jag mig ana något. Om inte hur det är att vara kvinna, så kanske hur det är att som kvinna bland alla kvinnor (ja, alla) marineras i förväntningar livet igenom. Där närmar vi oss något generellt. Bland berättelserna träder ett slags systerskap fram grumlat av det fiendskap som kan uppstå över en man eller tävlan om de andra auktoriteterna – föräldrarnas – uppmärksamhet. De fem kvinnornas småaktighet, avundsjuka och bitterhet lyser starkare än deras självinsikt och vänskaper, och just därför har romanen en trovärdig feministisk ambition. De två avslutande avsnitten skildrar dotter-rollen som ett förstadium till det som fru och mor med en plågsam träffsäkerhet och närmar sig stämningsmässigt Vigdis Hjorths verk.
Vad gäller översättningen från tyskan reagerar jag på originaltiteln: Liebe im Ernstfall. Kärlek i nödläge eller nödsituation. Mindre tydlig men långt mer intressant. Kärleken i romanen tycks ständigt vara ett nödläge, förhållandet till mannen kräver det. Rollerna är i kris.
Malika och Jorindes högerorienterade far frågar i romanens slutskede: ”Finns det en naturlig bestämmelse för kvinna och man? I en nyorientering av samhället måste den frågan klarläggas.” Nog är det det klarläggandet som Daniela Krien ägnar sig åt. Det är lite gammal skåpmat, absolut. Jag fastnar ändå i den känslomässiga intensiteten och trivs med att noggrant få observera fem komplexa huvudpersoner.
Vem vet, kanske har jag lärt mig något om hur det är att vara kvinna?
