Imorgon och imorgon och imorgon – Gabrielle Zevin

Innan Mazer uppfann sig själv som Mazer var han Samson Mazer, och innan han blev Samson Mazer var han Samson Masur – ett byte av två bokstäver som förvandlade honom från en trevlig, på pappret judisk pojke till Professionell Världsbyggare – och större delen av sin uppväxt var han Sam, S.A.M. på rekordlistan i sin morfars Donkey Kong-maskin, men framför allt Sam.

Så inleds romanen Imorgon och imorgon och imorgon skriven av Gabrielle Zevin. Det är en så kallad bildungsroman, eller “coming of age”, och kretsar kring Sams liv som nördig spelälskare. Hans många byten av namn och alias blir en resa i hur tonåringen med en irreversibel skada på foten, går från en introvert nobody till en världskänd spelmogul.

Denna beskrivning låter som en typisk amerikansk framgångssaga. Till visso, ja, men boken ska inte förminskas till det. Den bjuder in till flera trovärdiga karaktärers djupaste känslor och drömmar. Berättelsen öppnar även upp för en diskussion om vilka personer och historier som, i såväl den klassiska och moderna litteraturen, fått tillåtelse att stå i handlingens centrum. Det är inte ofta som en till hälften korean, till hälften judisk tonåring med funktionsnedsättning får vara huvudkaraktär. Det är fint att intersektionalitet, som återkommer i flera delar av boken, vävs in helt naturligt, utan att påvisa en specifik poäng.

Med tv-spel som bakomliggande tematik diskuterar boken även vad som är viktigt i livet. Den når, tack och lov, inte fram till något svar, hur skulle den det? Det är Sam, tillsammans med vännerna Sadie och Marx, relationer samt deras skiftningar mellan heroes och anti-heroes som hela tiden för handlingen framåt.

Det mest spännande med boken är hur författaren, Gabrielle Levin, varierar sin berättarstil och anammar flera olika grepp. Kanske är det anledningen till att Amazon valt den till bästa bok 2022? 

I förgrunden ligger en klassisk berättarstruktur skriven i tredjehandsperspektiv. Sedan tillkommer poetiska moment och mer okonventionella inslag. Mest gripande är användandet av ett återblicksperspektiv för att signalera en av karaktärernas kommande död. Från graven berättar den döde vad som hände och vad hen tänkte precis innan dödsögonblicket. Den delen av boken hänger sig kvar och förblir inpräntad i mitt minne. Hjärtat går upp i puls och tankarna skanderar: NEJ, NEJ, NEJ! Läsaren önskar att det som den vet ska ske är oundvikligt. Ändå hoppas man in i slutet att personen, likt ett tv-spel, ska respawna, och att spelet kommer att gå att starta om. Det är en berättarstruktur lik en programmerad kod i ett tv-spel, och den har aldrig varit mer hatad. Dramaturgin, koden, har redan bestämt vad som kommer att ske och det enda man kan göra är att fortsätta läsa. Det är mästerligt skrivet av Zevin. 

Tyvärr fungerar ibland inte den experimentella berättarstilen. Ett exempel är när boken direkt vänder sig till läsaren för att förklara karaktärernas samtid och ageranden. När Sam och Sadie, den sistnämnda som under bokens gång faktiskt blir den mest invecklade och intressanta karaktären, tillsammans designar sitt första spel Ichigo kommer en förklaring till hur det på 90-talet inte pratades om kulturell appropriering på samma sätt som idag. Det är som att författaren avbryter storyn med att förklara hur Sam, som halvkorean, inte kunnat göra ett spel med en japansk huvudkaraktär och japanska teman. Förklaringen blir en akademisk diskussion som bryter den fjärde väggen och bokens flöde. 

Ja, det hade verkligen kunnat varit ett häftigt grepp. Och ja, det är ett otroligt aktuellt ämne som idag bör diskuteras mer. Men, i sammanhanget upplevs det som att författaren, och inte Sam, försvarar och förklarar sitt val. Ett märkligt avbrott.

Relationerna mellan karaktärerna fördjupas hela tiden. Man får följa med dem i deras utveckling från barn till medelålders. Men, slutet är något av ett antiklimax. 

Jag frågar mig: Är det för att det inte är något sagoslut? Handlar det om att det är en berättelse om livet och karaktärerna, likt verkliga livet, därmed inte får allt de vill? Oavsett är slutet inte vad jag hoppats på. Jag försöker hitta rätt ord och landar i besvikelse. Men, samtidigt är det fel ord. Om slutet vore stängt hade det inte lämnat samma avtryck. Det hade varit otroligt förutsägbart om prinsen fick sin prinsessa, och vice versa. 

Zevin lämnar en med frågor om vad som komma skall för karaktärerna. “Besvikelsen” ger upphov till fantasi. Att vilja veta mer är kanske den bästa recensionen en kan ge.

…Eller? Några dagar senare har jag fortfarande inte bestämt mig.