Hundparken – Sofi Oksanen
Smutsiga papper, pengar, och affärer. Det är den världen vi kliver in i genom Sofi Oksanens senaste skönlitterära verk, i svensk översättning av Janina Orlov. Hundparken är berättelsen om Olenka och Darja, två kvinnor som vill synas på de stora modemagasinens omslag men istället fastnar i en bransch som hålls i det dolda.
Olenka jobbar istället som koordinator för ett företag som specialiserar sig på att ge rika västerlänningar tillgång till surrogatmödrar och äggdonatorer i Ukraina. Här skildras en värld som inte ligger alltför långt från verkligheten, men samtidigt också känns som tagen ur dystopin The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood.
“Alla ville ha fickpengar, det rådde ingen brist på motivation. Det gällde bara att hinna först, reservera dem vi ville ha innan någon annan kom på att invänta dagen då flickorna arton år fyllda steg ut genom barnhemmets dörr. Efter den orangea revolutionen hade konkurrensen ökat på alla affärsområden och jag tänkte inte bli förbisprungen av andra.”
I korta avsnitt där vi förflyttas fram och tillbaka i tiden, och som stundtals gör att berättelsen känns lite spretig, får vi lära oss om Olenkas öde. Det öde som så nära är sammanfogat med Darjas. Darja är nämligen Olenkas golden girl, hennes stjärndonator, den alla vill ska bäras deras ägg. Det är också hon som hittar Olenka, i hundparken, när allt är över. Oksanen har ett bildspråkligt sätt att berätta, som ger romanen mer tyngd då det känns som att man kan gripa tag i ångesten och den unkna doften i luften.
“Luften svällde av muskler, tobaksrök och tunga parfymer, och ingen nämnde orsaken till den stängda kistan. Skinnjackorna knarrade som alltför färsk surkål. Någon sniffade på öppningen i en konjakflaska, gladde sig åt att innehållet var äkta och hällde upp ett glas till brädden. Den drickandes min var också äkta. Ingenting annat var det, inte blommorna som lagts på gravkullen, inte den inramade bilden av pappa som mamma hade burit och som visade pappa sådan mamma ville minnas honom.”
Det är en berättelse med otroligt mycket potential. Oksanen skriver på ett gripande sätt, men förlorar mycket i att det inte känns trovärdigt överallt. Kärlekshistorien känns till exempel som ett onödigt extrainsatt material. Det är för mycket som inte är särskilt sammanhängande. Berättelsen avslutas tvärt och även om mycket går att förstå själv är det en känsla av oavslutat som hänger kvar. En känsla som egentligen inte måste vara negativ, då det lämnar läsaren plats för att själv låta fantasin flöda kring det eventuella avslutet, men för mig blir det antiklimatiskt. Jag vill veta mer. Det är som Oskanens roman både drar en fördel och nackdel av att vara klurig, sparsam med orden. För jag fortsätter läsa. Men sidorna slutar innan jag känner mig helt klar.
