Guldmunken – Carl Cederström

En gång berättade ett Kulturbarn för mig att för varje månad i celibat ställer sig en älg på din balkong (de trollas bort genom sex) och vid tolv älgar förvandlas de till en dvärg. Dvärgen blir du inte av med; den följer med dig genom livet och ser genom ditt fönster när du städar, bränner timmar framför teven och svettas ner dina lakan.

Så dramatiskt blir inte livet för Carl Cederström – det är svårt att skilja på verk och person här – som efter sin skilsmässa beslutar att leva i celibat i ett år för att få vara i fred med sin forskning, sina böcker och sina barn. Han anammar epitetet Guldmunken, en man som inte har haft sex på ett år, och börjar skriva personliga essäer i Svenska Dagbladet. Som en tidigare stökig kille börjar han maniskt städa på sin fritid, placera sina ägodelar i pedagogiskt etiketterade lådor och baka bröd för att styra upp sitt liv. Han inreder, handlar kläder och viker plastpåsar. En nyliberal zenmunk, alltså. Provocerande ordnad och tillrättalagd, med ett lika provocerande kontrollbehov.

Inom hundra sidor kontaktas Carl av K. över mejl. Dagarna börjar ägnas åt att skriva brev till varandra och snart har de inlett en kärleksrelation. Guldmunken är inte en incelroman och inte heller är den en om volcels, män som i sin misogyny slutar försöka att nå kvinnor. I en intervju med Dagens Nyheter berättar Cederström: “Det stora beslutet var att jag stängde den dörren och i stället öppnade andra. Och med ‘öppnade andra’ menar jag ‘öppnade inredningstidningar.’” Manosfärens maskulinitetsgurus hade kallat honom en effeminerad man. Mer intressant än så blir det inte när det kommer till personlighet eller sex, även om författaren gärna vill att det ska vara en erotisk roman.

I ett försök att begripa sin situation vänder Carl sig till böckerna, där finner han figurer som Lars Norén, Ludwig Wittgenstein, Roland Barthes och en oväntad cameo av undergångsfetischisten Oswald Spengler. Var annan eller tredje sida filtreras genom en död mans tankar – ett grepp som är lånat av författare som W. G. Sebald och Maggie Nelson i hennes otroliga roman Argonauterna. Men medan Sebalds digressioner cirkulerar kring ett implicerat tomrum och Nelson använder andras ord i en meditation om kärlek, form och förändring, så söker Cederström mening genom att spegla sig mot historien.  Malar angriper köket? Dags att damma av Foucaults genealogiska metod och skriva Malens historia först. Resultatet blir ett riktigt intensivt namedroppande. Texter gjorda av texter, som Julia Kristeva hade sagt. Killar pratar så här när de har läst för många böcker, i synnerhet Carl Cederström, men alla killar kan inte återge Italo Calvinos tal om Perseus lätthet. (Var det med lätthet som Perseus högg huvudet av Medusa?)

Nej, Guldmunken är varken autofiktion eller theory-fiction; det är en romantisk komedi. Tack och lov har frågan ‘kommer de, kommer de inte?’ spelats ner för alla som läser de stora dagstidningarna. I romanen ryms bland annat en lycklig kärlekshistoria, en förväxlingskomedi och oproblematiska manliga vänskaper. Överlag är allt i den väldigt städat, väldigt södermalmsk medelklass – på ett uppfriskande sätt. Istället för en detaljerad beskrivning av sin medelålders penis berättar Carl att han:

Återvänder […] till en enklare och mer effektiv metod, den som pedagogiskt förevisades på biologin någon gång i slutet av mellanstadiet, i form av en (oförglömlig) animerad instruktionsvideo. Det är så jag stuvar undan lustarna, i den lådan jag lägger mina begär.

(Han talar om onani.)

Guldmunken är ofta rolig, ibland gullig, alltid oproblematisk. Cederström placerar inte Carl i skandalösa situationer för att chockera och krysta fram läsarens funderingar kring vad som är sant och vad som är fiktion: kunde han verkligen ha gjort så? Nej, han iscensätter pinsamheter runt Carl för att underhålla, göra sig lustig på sin egen bekostnad. I sina toppar når den romantiska komedin 00-talets försvunna kåt-pinsamma energi.

“Gör jag rätt nu?” Hon trycker in pluggen i det trånga hålet.
Hon ber genast om fler och så ställer hon sig på tå och trycker in den ena pluggen efter den andra. Stönen är till en början försiktiga, knappt hörbara, men snart blir de högre, och när hon trycker in den sista skriker hon till. Vad är det som pågår? Är det på riktigt eller driver hon med mig?
Så vänder hon sig mot mig med högtidlig min: “Vet du vad det här är?”
“Nej, vadå?”
“Tio sekunders jävligt bra teve!”

Det är ofta självmedvetet, men sällan självbelåtet. Att romanen ofta är platt är en styrka. Försök till djup väcker ofta en aning hos läsaren att författaren njuter av sin egen högre intelligens när han – det är alltid en han – psykiskt misshandlar sitt berättarjag. Cederström gör det misstaget bara en gång, när Carl plötsligt får en självbild i tredje person och börjar fundera om andra tycker att han är ful. Det faller platt, för det framstår som om författaren vill föra in sin egen subjektivitet, inte skildra sin romanfigurs kris. I ett roligare parti tvättar Carl sitt kök frenetiskt över flera sidor för att stoppa en invasion av mal – förgäves och utan självmedvetenhet. Den hysteriska energin påminner om berättarens maniska kaffekokande och långa toasittande i Jordan Castros The Novelist.

Förvånansvärt nog är Carls tillvaro skildrat med en väldig lätthet, trots att risken för ett liv i ensamhet är ständigt överhängande. Att vara 40 i Stockholm verkar inte så farligt; man tar hand om sina barn, beställer hem möbler och jobbar på sig själv. Den enda gången då katastrofen verkar omedelbar är när Carl och K. tillfälligt glider isär för att de inte bor tillsammans. Victor Malm skriver någonstans, för att låna ett grepp av Cederström, att Gun-Britt Sundströms Maken handlar om Stockholms omöjliga bostadsmarknad. I Guldmunken finns samma problem, fast tvärtom – det är dyrt och svårt att flytta ihop.

Guldmunken är som sagt både underhållande och oproblematisk, men mot slutet får romanen en lätt tyngd när Carl allt oftare börjar deklamera Barthes Kärlekens samtal. I en annan bok skriver Barthes (detta återges även av Maggie Nelson) att en kärleksförklaring är som skeppet Argo; precis som att Argos delar måste bytas ut för att det ska fortsätta vara samma skepp, måste betydelsen hos kärleksförklaringen förändras för att den ska behålla sin mening. Analogin borde även gälla kärleksromanen och Carl Cederström, som har läst Barthes, verkar förstå det: kärleksromanen måste bli plattare, lättare, roligare – den måste bli romcom. 

Text: Love Frisell, @lovefaktiskt