Gosale: Tre idioters äventyr – Faiaz Dowlatzai
I Gosale: Tre idioters äventyr skildrar Faiaz Dowlatzai livet för tre grannbarn i en liten by i Afghanistan, och berättelsen förmedlas genom huvudkaraktärens perspektiv. Berättarrösten känns ung, nyfiken, rädd och också oskuldsfull.
Dowlatzais prosa är lättläst men samtidigt berörande, och berättelsen är svår att glömma. Den handlar om trauman, vänskap, kärlek och överlevnad. Trots att boken är fiktiv, verkar Dowlatzai ha hämtat inspiration från sina egna upplevelser och erfarenheter, för det känns som att han sätter ord på känslor och tankar som är svåra att gripa tag i om en inte lever det själv. Men mycket är på gränsen till overkligt.
I boken flyter vi med mellan barndomsminnen, från 5 år, 7 år, 9 år, 15 år. Det rör sig mellan starka minnen av våld, död och att magen kurrar och dagar där barnen går in till staden och snor choklad, chips, sandaler och badar i ån. Berättelsen handlar om hur mycket barn från Afghanistan bär på. Men också på flera sätt om vänskaper och relationer. Det är ju en pojkes berättelse. Det är mörkt. Det är på många sätt äckligt. Alltså, det är referenser till kiss och bajs i 50% av boken. Den andra hälften handlar om det dagliga våldet, bristen på mat, bristen på möjligheter och sedan flykten som tar Tawab, vår huvudkaraktär, till Sverige. Saknaden efter familjen, efter sitt hemland och samtidigt drivet att vara kvar i det nya landet.
Berättelsen fylls ut med korta ögonblick som stundtals upplevs som berörande, roliga, lekfulla. Samtidigt som mycket av berättelsen och de händelser som sker i den knappt går att relatera till har Dowlatzai skickligt lyckats fånga många av de svårigheter eller känslor som barn upplever oavsett om de växer upp i en liten by i Afghanistan eller i en storstad i Sverige. Och samtidigt är det en helt annan verklighet. Rädslan för att inte vara en del av gruppen, försöka förstå vad som är rätt eller fel, se vuxna göra tvärtemot.
Det är en berättelse som är både jobbig och ångestladdad, fylld med skildringar som både låter för överdrivna för att vara på verklighetstrogna, men på andra sätt tydligt är skildrade ur ett barns perspektiv. Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut.
“Men ändå lever jag, som ett beskuret träd, i en jättestor skog som varken ger frukt eller dör ut. Jag ler halvt. Sover halvt. Äter halvt. Lever halvt.”
Den där känslan av att vara rädd för mörkret, söka sig till närhet från sin mamma, försöka förstå ord och tankar och känslor som det ännu inte finns vokabulär för. Leka, utmana varandra, tänja på gränser, förstå mer men också mindre än vad vuxna tror.
Sammanfattningsvis är Gosale: Tre idioters äventyr en läsvärd bok. Dowlatzai har ett väldigt säreget skriftspråk. Det är lättläst, men ändå frustrerande när det känns för överdrivet. Det är gripande men samtidigt jobbigt. Det är mörkt. Men den lämnar ändå en med känslan av ro.
