Förinta – Michel Houellebecq
Jag har bara behövt resignera inför faktumet att jag är en sån kille som säger att alla måste läsa Houellebecq. “Det blir Nobelpris inom 20 år. Mark. My. Words.” Det har varit en skräckblandad förtjusning att räcka över Serotonin, Elementarpartiklarna eller Underkastelse. Den som läst vet ju att det är ganska störda böcker. Han drar sig fan inte för någonting. Men Förinta är något annat. Den kan jag räcka över till dig med ett lugn.
Visst är det fortfarande Michel. Bestört och uppgiven inför samtiden, eller i det här fallet framtiden. Förinta utspelar sig 2027, och redan i första kapitlet refereras det till Iphone 23. OK Boomer. Icke desto mindre, denna Paul Raison, bokens huvudperson, är hans mest sympatiska to date. Självklart med en ordentlig dos cynism och avmätthet, och det viktigaste av allt: oförmågan att älska. Han är gift med Prudence och allt jag vill är att de ska få tillbaka ömheten för varandra. De har inte legat på tio år och sover i separata rum. Men genom berättelsen rör de sig mer och mer mot varandra. Det börjar med att de går till jobbet tillsammans. Fint. Hon kommer till honom på natten. Också fint. Han skriver någonstans att deras kroppar inte riktigt förenats, men att de börjat bekanta sig med varandra. Så rörd som jag var när jag läste det har jag aldrig varit när jag läst Houellebecq. Det är fortfarande en skildring av den sinande kärleken och passionen i samhället, men istället för att lösa det med sexturism, som varit fallet tidigare, försöker Paul närma sin fru med ömhet.
Boken innehåller tre parallella berättelser. Det är dels en politisk thriller-del. Dels ett familjedrama, med en sjuk far i mitten. Och så relationen till Prudence, som jag redan varit inne på. Politisk thriller är väl att ta i, det blir aldrig något rasande tempo, snarare en puttrande “jakt” på en terrorgrupp som på ett nästan häcklande sätt utför diverse attacker mot Frankrike (bland annat sänker de en spermabank). I början var jag skeptisk men insåg efter ett tag att en av huvudanledningarna till att jag återvänder till Houellebecq är hans otroligt träffsäkra och roliga skildringar av, vad ska man säga, specifika miljöer. Av någon anledning älskar jag att läsa ordet “nätsäkerhetssynpunkt”. Det är svårt att veta varför men det ger mig något. Eller när Paul har en överläggning med sig själv om vilken grupp, traditionalistiska katoliker eller extremvänstern, som potentiellt har bäst hackerkunskaper. Absurt, kul, Houellebecq.
Det finns något ängsligt, Ior-aktigt, över våran huvudperson. När hans fru ska följa med honom till hans gamla familjehem, river han snabbt ner sin gamla affisch på Carrie-Anne Moss, av någon abstrakt skamkänsla, samtidigt som han behåller den “oförargliga” Nirvana-affischen. Det här alltså en medelålders man inför sin fru sen tio år. Det känns som en väldigt samtida skildring, hur mycket Houellebecq än skulle hata den termen. Eller skulle han? Hans relation till samtiden (i det här fallet en närliggande framtid) är mycket komplex. Hatar han den? Ja, säkert. Fascineras han av den? Definitivt. Han känns nästan besatt av feminism, miljöfrågan och wokeness. Av religion, tech, manlighet. Det tar inte slut. Ändå känns han ju som en slags relik från en annan tid. En rökande, fransk gubbe med en aning tvivelaktiga värderingar. Houellebecq vill man inte ska snegla mot ens flickvän. Däremot får han gärna skriva om det (?). Nej, där blev det konstigt men NI FATTAR.
Det är till stora delar en ganska “mysig”, alla fall med Houellebecq-mått mätt, familjeskildring han lägger ut. Självklart är det ingen munter historia, fadern får en stroke och Paul tvingas lämna storstadslivet och politiken för att återvända till det sömniga Beaujolais, där vanliga familjebestyr som hur man ska fira nyår får ta plats. Det känns kanske en aning banalt, eller jag tycker kanske att han om någon borde tycka det. Men folk förändras väl! Även franska, griniga gubbar.
I små glimtar ser man dock den gamla Houellebecq. Jag tycker det är intressant när han beskriver den stundande imploderingen av Pauls och Prudences relation som banal. “Man skäms för att visa upp sin bedrövliga och banala söndring”, skriver han och den formuleringen har ju något. Eller när han ingående beskriver den nya sjuksköterskans kropp. Och sist, hans återkommande dröm om de två etiopiska eskorterna. Jag tror att man som läsare av Houellebecq gärna vill få pusta ut lite. Och det stämmer ju! Det är ett lugnare berättande, mindre ideologiskt laddat. Förinta är också mycket längre än hans tidigare verk, som enligt min magkänsla brukar ligga på runt 200 sidor. Här har vi att göra med nästan 750 sidor lång historia. Språket är förvisso fortfarande direkt, slagkraftigt och ganska enkelt, men berättaren känns inte lika stressad. Han tar sin tid.
750 sidor eller ej, det är värt det. Det går också snabbt. Under läsandet av den här boken har jag dels fått bilden av Houellebecq bekräftad. Han är en mästare. Nummer två: Det enda sättet att få ut genuin njutning av att läsa är att läsa mycket. Plöja! Så en uppmaning till alla som slappat lite på senaste: Sluta upp med det! Läs en bok och gör det snabbt. Läs Förinta, why don’t you?
