Bokrecension: En svart flickas handbok – Mariama Jobe

Den här boken är en utgivning olik andra verk. Det är en poesisamling för poesiscenen, vilket tydligt går att höra i rytmen i texten, där ord betonas och tydliggörs så som det är bekant från spoken word-poesi. Samtidigt är detta en antologiserie där ett flertal både bekanta och obekanta svenska svarta muslimska kvinnor får framträda. Just det är kanske det finaste med detta verk, att det inte bara är Mariam Jobes verk, utan ett verk som gjorts i samarbete med 30 andra gästskribenter, ett verk som därför belyser att det finns så otroligt många talangfulla svarta muslimska kvinnor som Jobe banat vägen för att också få ta plats. Några få av dessa namn är Awa Jobe, Aeni Hussein, Nadia Sultan Moussa, Desiree Tamasha Bayibsa, Hawa Sanneh, Emily Joof, Ayan Egeh, Mona Monasar, Yaisatou Jobe och Fardosa Abdalla, med många fler. 

Det är dock inte bara formatet som känns unikt, utan varje berättelse som får fylla dessa sidor har personliga drag i språk, ordval, ämne och flöde. Det som binder samman berättelserna från de olika författarna är Mariama Jobes poesi som man möter mellan de andra poeternas rader. Det är spännande att få läsa ett format som känns obekant. Det finns ett annat flöde i läsningen, även om man ganska snabbt har läst sig igenom bokens 207 sidor. 

Sedan kan man fråga; när får berättelser som dessa plats i svensk litteratur? De enda jag kan koppla till med något liknande format är Amat Levins Slumpens Barn samt Bruna Flickor av Koko Hubara. Likheten med dessa verk är att Levin har intervjuat olika svensk-gambier och låtit deras historier ta plats och att Hubara skriver om att vara en icke-vit finländare i personliga essäer om sin barndom och akademiska texter om rasism och sexism – två beståndsdelar som Jobes senaste roman också bär.

I En svart flickas handbok finns, till skillnad från de ovan nämnda, små korta personliga utdrag, i form av poesi och essäer, från olika personer. Det berättas om att vara kvinna, att vara ung, att vara äldsta dottern, att vara lärare, att ha drömmar, att ha lyckats, att ha ångest, att ha hittat sin identitet, att ha hittat Allah, och om att ha en berättelse som inte alltid behöver handla om rasism, även när den oftast gör det ändå, för rasismen som svarta kvinnor möter präglar tyvärr ofta en stor del av ens erfarenheter.

En av berättelserna som jag fastnade för extra mycket var den som skrevs av Yaisatou Jobe, som är Mariama Jobes storasyster. Hon skriver om sin upplevelse av att vara den äldsta dottern i en invandrarfamilj. Hon skriver om den prestationsångest, de krav och det ansvar som läggs på äldsta dottern: “Nu har du kommit till den delen av En Svart Flickas Handbok som handlar om den lilla flickan som fick växa upp med att tro att hon kunde eller skulle uppnå alla andras förväntningar.” Berättelsen är en som jag känner igen, för det är också min berättelse. Att vara den äldsta dottern i en invandrarfamilj betyder att du blir produkten för allas tankar, drömmar och förhoppningar om livet i det nya landet. Detta gäller även många fler, men den specifika känslan av att vilja uppfylla alla ens föräldrars drömmar, de som tagit sig hit, är en tyngd svår att bära. Ångesten som kommer när man inte kan, givet, uppnå alla andras förväntningar, är det som Jobe lyckas skriva om på ett så klarsynt sätt.

En annan aspekt som gör denna poesisamling/antologi unik är språket. Här får språket existera fritt. Jobe skriver i början av antologin om att de språkfel som förekommer måste få förekomma, för det är så hon skriver. Det är så frigörande att få läsa något där språkfel och grammatik inte behöver vara så korrekt. Språk är makt. De som besitter vissa språk har mer makt än andra. Detta är som tydligast när det gäller icke-vita. För allt för ofta stängs rasifierade och svarta personer ut från media och litteratur, men även många andra arbeten på grund av just små stavfel. Det finns därför styrka i att medvetet inte ändra, förfina, radera – en styrka Jobe visar upp när hon medvetet väljer att inte stryka de små stavfel som ibland görs, utan låter dem finnas kvar.

Vi behöver fler berättelser som denna. Fler berättelser om svarta muslimska kvinnor och deras upplevelser. Fler poeter som annars inte syns. Här finns en bok som gör dessa kvinnor mer riktiga, mer tillgängliga. Här finns en bok för alla små svarta tjejer som behöver se sig själva för att våga synas. Här finns något som inte bara centrerar svarta kvinnors egna ord, utan även får vara en plats där deras poesi och essäer inte bara och endast är om rasism och politik, utan istället handlar om deras existens, deras vardag och deras drömmar.