En stund är vi vackra på jorden – Ocean Vuong

En stund är vi vackra på jorden är ett kärleksbrev, och ett hatbrev. Brevet är en aldrig avstannande cykel av att försöka minnas och påminnas, för att “minnet är en andra chans” och den första chansen är ett oupphörligt krig – inkapslat i språket, människorna och skönheten. Det är att se två pojkar, en guld och en vit, bindas samman i hatet till allt runtom dem för att sedan se hur deras kärlek inte räcker till, inte står emot explosionen när heroinnålens spets tränger in. Det är en kapitulation, ett försök att tro på himlen och orden – de som kan ta vid där kroppen eller livet sviker. Men främst är Ocean Voungs essäistiska brevroman en kropp som söker sin mor – hon som är monstret och skönheten – men att först behöva finna ett gemensamt språk. Finna ord där mor och son kan mötas i en gemensam förståelse – där krig, flykt och världshav än inte har gjort dem oigenkänneliga för varandra.

Vuong skriver till sin mor utan att någonsin försöka skriva till henne. Han skriver till henne “även om varje ord jag teck­nar ner är ett ord längre bort från var du är” – försöker fast att försöka är att misslyckas. För det är på samma gång hoppet om att hon ska läsa och då möta honom, och omöjligheten i att hon ska läsa som möjliggör hans skrivande. Vetskapen om att dessa tungors och kroppars olikheter, denna livets bugg, är vad som åter slungar Vuong in i ett försök att överbrygga språket och historiens avstånd, men denna gång i ett fylligt essäistiskt format. I En stund är vi vackra på jorden, i svensk tolkning av Andreas Lundberg, spinner Vuong vidare på de teman han påbörjade i sin kritikerrosade och prisvinnande diktsamling Natthimmel med kulhål. Teman som utgår ifrån hans erfarenheter som barn av kriget i Vietnam och att söka sin identitet i Amerika – ett land där han är fångad i färgen “gul”, fast i en andra klassens medborgarskap.

I en koncentrerad livsexposé får vi följa en tankeström som är så organisk som lyrisk finkänslighet tillåter och som ofta djupdyker ned i stora mänskliga teman som sex, krig, familj, minne, identitet och sorg. Det är, för den som läst Vuongs tidigare poesi, att se poesins landskap få konkreta former – som en omvänd målarbok. Först kommer dikterna med färger så starka och bländande, för att först därpå låta fyllas i med konturer som ger bilden dess struktur och skärpa. Det är att få förklarat vilka ursprungsbilder som gömmer sig bakom återkommande symboler som hårda tänder, en röda klänning i brand och händer över gapande munnar.

Förstå att en röd klänning är ett uppbrott med normer kring sexualitet och identitet, men även ett försök till återupprättelse å sin mors vägnar – ett försök att återvinna hennes förlorade stolthet och styrka i en eldfärgad dans.

Se hur hårda tänder blir mer än lustens brutala girighet efter kött – blir konturerna av Trevors ansikte, denne amerikanske trailer trash-pojken som först lärde Vuong om längtans brutalitet, att visa ömhet med hårdhet och hur kärlek är en slags barmhärtighet.

Det är också att få svindel när en mun visar sig vara mer än hunger, mer än ett begär som väntar på att fyllas. Visar sig även vara ett i ansiktet inristat sår som avslöjar den fulhet och det arv som ett evigt led av mor och mormödrar försöker täcka för med sina händer – dölja kriget och döden och fattigdomen som skvalpar upp i halsen på dem.

En ytterligare allmänmänsklig fråga som Vuong närmar sig, både med trevande nyfiket och i ett försvarsläge, är vad konst växer ut ur. Krävs förstörelse, livslång längtan, eller kan konst också födas ur något nytt och orört? Vuong reflekterar över detta i hopp om att motbevisa sin egen övertygelse om att skapa konst är att bryta ned och brytas ned – som ett försvar av den egna själen men även som ett försvar inför den kritik som han, liksom andra minoritetsgrupper, vet väntar dem när de höjer rösten och målar in politikens och kulturens förtryck i konsten. Ett försvarstal för den förtryckta massan av kroppar som inte inkluderas i begreppet “universella sanningar”, eftersom att var politisk på ett visst sätt är att vara naiv, arg, ytlig. Det smärtar att se hur denna i sig ytliga (och rasistiska) kritik trängt sig in i Vuongs medvetande och verk när han säger emot dem som är långt nedanför, långt innan de kan påbörja sin kritik. Men detta svaga ögonblick tolereras eftersom det sedan kompenseras i resterande av romanen när Vuong gång på gång på gång motbevisar denna förtryckarens tes – väver en väv av politik och identitet och skönhet. Resultatet: ett praktexempel på transcendentalt konstverk.

Kriget används återkommande som en symbol för att förstå livet, individen och kärleken, fram tills precis i slutet av boken då Vuong – trots all död som slingrar in i och kring honom – ser upp mot natthimlens ljus och frågar sig varför det sägs att natten är mörk. Skriver sedan; ”Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.”, och avslutar allt i ett moderns mångbottnade och tvetydiga skratt. Och jag påminns om hur även orden har många bottnar. Hur ordet nhớ är både att sakna och att minnas på vietnamesiska. Och hur Vuong har som regel att sakna. Eller minnas. Eller är det en symbol för något helt annat? Kanske finns det helt enkelt inga ord att mötas i. Kanske kan förståelse aldrig vara gemensam.