En plats för oss – Fatima Farheen Mirza
En plats för oss är en ganska typisk historia: om en familj där tro och traditioner sätts på tvären mot den “moderna” och “frimodiga” kulturen i det nya hemlandet. En kultur som föräldrarna har svårt att förstå och som barnen brottas med att förhålla sig till. Rafiq är den stränge fadern som med en järnhand försöker uppehålla tradition och seder. Layla, mamman, är diplomaten i familjen som försöker väga barnens viljor mot traditionerna. Traditionerna som Hadia och Amar stundtals upplever som kvävande, men som också fyller hemmet med glans och som lockar fram en sorts hemlängtan i mig. En längtan efter dagarna då vi var små, samlade i ett hem och vaknade upp mitt i natten för fastan under Ramadan, en längtan till bröllop där allting lyser i olika färger och hemmet doftar av den gröna sörjan som blir till vackra mönster i våra händer.
Fatima Farheen Mirzas roman En plats för oss har precis utkommit i svensk översättning av Joakim Sundström. Det är en berättelse som både känns ny och välbekant. Mirza lyckas väl med att sätta ord på en historia som återfinns gång på gång, och hon gör det i en tappning jag personligen känner igen.
Boken är ett porträtt av en indisk-amerikansk muslimsk familj. Berättelsen tar sin start mitt i Hadia, den äldsta dotterns, bröllop. Hon är nervös, en del på grund av att det är hennes bröllop, men mest på grund av Amar. Amar, den yngsta i syskonskaran, sonen som varit alienerad från familjen, och nu har återvänt efter tre år för att delta på bröllopet. Genom tillbakablickarna som följer förstår vi mer och mer varför Amar lämnade familjen och hur det har blivit ett så stort blödande sår i familjens historia.
Berättelsen består av tre delar, de första två formulerade genom Haida och Amar. I början får vi se föräldrarna ur barnens ögon, vilket ger sken av en barndom fyll med regler, seder och traditioner som stramar åt och skapar ett starkt begär efter frihet från familjen. Den tredje, och sista delen, den ur Rafiqs perspektiv, är den del som berör mest. Det är en berättelse om en far som konstant känner sig otillräcklig, som inte kan formulera sin kärlek och stolthet till barnen och som bara kan uttrycka sina känslor i vredesutbrott. Den handlar om de inre tankarna, önskningarna och skulderna som Rafiq bär genom åren. Om den förgörande kraften i att pojkar lär sig att vara starka och oförmögna att uttrycka sina känslor, sin stolthet och sin egna sorg, när det som mest behövs. Istället kommer insikten, och försöken, lite för sent.
Det är en del saker som gör att romanen inte helt når toppen. Det hade behövts en redig redaktör som klipper titt som tätt då texten ibland blir översvämmade och för förklarande. Samtidigt hade mycket som beskrivs med två ord hade kunnat bli längre stycken, medan annat känns som upprepningar av samma sak. Ett exempel på detta är hur Rafiq bad flickorna ta av sig sina slöjor dagarna efter nionde september, något vilket känns som att det borde följas av en otroligt jobbig och lång diskussion, men som i boken fick en eller två meningar. Boken borde även sluta kursivera ord som är på urdu, så att det slutar kännas som att det är en historia för personer som inte förstår vad som sägs. Alternativt inte har med ord som inte går att förstås. Kursiverade ord från “främmande språk” är en sak som ofta återkommer i berättelser för att det är så flerspråkiga personer pratar, men som i litteraturen ofta känns smått exotifierande. Det skulle nästan vara okej, om det inte skrevs kursiverat för att just utmärka hur exotiska de orden är.
“Hennes ghoongat, som låg draperad runt hennes huvud, var förvånansvärt tung, hennes teekah hamnade på sned om hon rörde huvudet för snabbt och hennes halsband stramade kring halsen. Det var knappt hon kände igen sig själv när hon såg sig i spegeln.”
Även att Huda, deras mellanbarn, helt och hållet är utesluten från berättelsen blir konstigt. Varför är hon med när hon görs till en tyst figur som aldrig hörs och bara nämns ett fåtal gånger? I en bok på nästan femhundra sidor får hon inte ens en egen sida. Det blir som en konstig, onödig och överflödig detalj som skaver lite i kanten, just för att hon aldrig får ta någon roll eller plats. Jag lämnas kvar med frågor som: Vem är hon? Varför är hon helt och hållet osynlig? Varför är hon ens där?
Trots det gillar jag En plats för oss, för jag vet att en yngre version av mig själv skulle ha älskat att läsa om rishtan och bröllop, biryani och hemliga små förälskelser. Om bröllop och aunties, och om det där hemlandet som är så långt borta men ändå så påtagligt nära. Det är lite hemtrevligt att känna sig bekant i språket, hemmet och familjens dynamik. Det som lyfter romanen är just den tredje delen, delen om Rafiq och hans inre tankar och känslospel som alltid uttrycker sig fel. Det är både rörande och stötande. Rörande, för att det är jobbigt att läsa om allt som går fel för honom, hur mycket han bär på som aldrig går att uttrycka när det är det enda barnen skulle vilja höra. Stötande, för att det känns som dessa onödiga förhinder som stoppar honom är bekanta, det är något som varje asiatisk familj känner till, eller egentligen som känns till i många relationer med fäder. Och det är vad jag gillar starkt med En plats för oss: Att Mirza lyckas skildra ett perspektiv som sällan finns i romaner om pappor, och det var ändå ett ganska fint porträtt.
“Hon tittar upp på baba, och till och med hans mun är öppen, hon kan se hans tänder. Grönt ljus lyser upp hans ansikte. Och han ser ut som om han också tycker att himlen är vacker. Som om han också tänker: Hur skulle jag kunna se det här utan att le? Fler raketer stiger visslande mot himlen och Hadia hör Amars skratt och en rad smattrande explosioner, och babas ansikte är rött, sedan blått, sedan gult, och sedan mörkt igen, det är bara tänderna som fortfarande är ljusa.”
