Bokrecension: En flickas memoarer – Annie Ernaux
Sommaren 1958 är Annie Ernaux ledare på ett sommarkollo i Normandie, femtio år senare återvänder hon till natten då hon för första gången ligger med en man, chefsledaren på kollot. Ögonblicket hon länge föreställt sig blir inte alls som hon tänkt sig. I En flickas memoarer kartlägger Ernaux sitt förflutna. Minnesarbetet är självbiografiskt, förankrat i historiska händelser, klasstillhörighet och skamkultur. Genom fotografier, brev och anteckningar reflekterar hon över fyra år i sitt tidiga vuxenblivande. Hon återupplever och plockar isär den unga kvinna som hon en gång var. ’’Det är en flickskam’’ skriver hon – blicken som en gång har cementerats för att med tiden luckras upp.
Erfarenheterna, som trots att de utspelar sig i skarven mellan 50- och 60-talet i Frankrike, är som att titta genom ett fönster och plötsligt förstå lidandet som kommer till följd av att försöka navigera i den tidiga vuxendomen. Vad som händer kvinnokroppen snarare än vad den gör. Det är en heltäckande blick som likt Duras, är konstaterande och övertygad, men samtidigt hela tiden sökande. Hon skriver om upplevelsen av att befinna sig på en oönskad plats och inte förmå lämna den. Att göra det förväntade och internalisera någon annans narrativ av vad som är rätt och fel, dugligt eller odugligt, frigörande eller slampigt.
Det slår mig hur smärtsamt och samtidigt befriande det är att läsa om den Unga Kvinnliga Erfarenheten. Med en undersökande, oromantisk ton skriver Ernaux om de svidande och skamfulla minnen som präglat henne. Det som lätt blir en kliché blir i En flickas memoarer berättelsen om ofrånkomlighet. Där finns förväntningarna på hur kärlek ska se ut, hur sex ska vara, hur hon som ung kvinna förväntas bete sig utifrån sociala strukturer. Hon försöker ta makten över sin kropp, sexualitet och framtid. Gör ’’fel’’ och konfronteras med en samtid som säger att en ung kvinnas värde ligger i hennes ’’uppförande’’.
Ernaux har en förmåga att göra det svåra begripligt. Skildringen av den passiva kroppen när det kommer till samtycke är komplex, för den rymmer så mycket självbedrägeri, förvirring och skam. Med passiv menar jag att passivt göra det förväntade istället för att aktivt delta i sexualakten, och att ensam behöva stå ansvarig efteråt, av henne själv såväl som av alla runt henne. Gränsdragningen mellan att läsa av mannens lust och agera utifrån en internaliserad förväntan, och att de egna förväntningarna inte stämmer överens med verklighetens dubbelmoral. Vad gör det med hennes blick på sig själv?
Berättaren skiftar mellan ett ’’jag’’ och ’’flickan’’, och med foton som hjälp för att nå minnena diskuterar författaren hur vanskligt det är att komma åt minnena som tenderar att bli opålitliga med tidens gång. Men det är just tidsaspekten, att Ernaux har tillgång till sina minnen och så omsorgsfullt återger dem med en blick som zoomar in för att ta ett steg tillbaka, som gör att läsaren kommer berättelsen nära.
Jag läser En flickas memoarer nästan tvångsmässigt och försöker att inte leta efter mina egna erfarenheter i texten, men det är svårt när berättelsen träffar så rätt.
