En ensam cowgirl – Rebecca Sand
De senaste åren har budskap om att riva upp stigman kring psykisk ohälsa hörts över ett brett mediespektrum. Det har blivit vanligt att tala om diagnoser som variationer snarare än funktionsnedsättningar och vilka mediciner man tar går att prata om på samma sätt som vad man åt till middag igår. Rebecca Sands debut berör en av de diagnoser som inte gjort denna resa. Med en väl avvägd blandning av intensitet och förlamande stillsamhet leder hon oss genom en schizofrens vardag där gränsen mellan det sjuka och friska är diffus.
Första gången vi möter diktjaget är i klinisk miljö. Det finns något väldigt intressant i när ett opålitligt psyke försöker betrakta sig själv. En opålitlig berättares självbild blir dubbelt skruvad och slår lätt knut på sig själv. Det är möjligt att vi vet mer om den här personen än den är förmögen att förstå om sig själv, men eftersom vi inte vet i vilken mån jaget erkänner sina problem försätts vi i en poetisk hyperverklighet. På den psykiatriska mottagningen blir personalen läsaren, de som betraktar, försöker närma sig och förstå huvudkaraktären med varierande resultat.
Senare skrivs hon ut och faller in i en dimma av fest och en icke-pojkvän vars ambivalens för tankarna till psykologins undvikande anknytning. Här lyckas Sand beröra djupt med att med en nästan komisk lätthet skriva om tunga droger och destruktiva relationer, även om det i vissa stycken tenderar att bli lite navelskådande. Samtidigt känns det befriande att läsa om en kvinna som inte gör det rätta, som inte dumpar aset. För på riktigt gör man ju aldrig det. Hur många vänner har man inte tröstat som med mobilen i hand snyftat att han snart kommer att höra av sig, väl?
På Biskops Arnö, vars namn jag nästan inte vill skriva ut eftersom det känns så övermättat med tankar om the starving artist, konfronteras jaget med ensamheten i sin mest fysiska form. Isolering. Här är dikterna som starkast när de slår an på ett konstant utanförskap som varken kan botas av storstadskaos eller en knäpptyst landsbygdsnatt.
Det är en sprakande debutsamling där en rosa cowboyhatt blir en glittrande fackla, både under psykets lysrörsbelysning och på en förortsskolgård. Bokens huvudkaraktär vill så mycket, sträcker sig och spretar med fingrarna, men når ändå inte riktigt fram. Rebecca Sand är som skarpast när hon med ord ljussätter det suddiga, normbrytande, nästan slumpartade. Det är texter om att vara för liten för en stor värld och för stor för den lilla mallen. Årets starkaste debut drabbar mig med sin kompromisslösa äkthet.
