En dramatikers dagbok 20192020 – Lars Norén

I söndags, på Fars dag, ringde det häftigt på dörren och när jag gick och öppnade dörren stod S utanför med en mängd presenter, citronkaka, lemonader, punschpraliner, en stor kartong med gröna marmeladkulor och några timmar tidigare kom Nelly och Fredric med kardemummabullar, marmelad från Martin Johansson och en citrontartelett. 

Detta skriver Lars Norén den 11 november 2020 i sin dagbok. Hans dotter S har varit på besök och ett ljussken sprider sig över det gråa coronamörkret. Två månader senare dör Norén. Den 26 januari 2021 avlider han i sviterna av Covid-19. 

Hans sista dagbok har getts ut postumt och att läsa den, inte minst recensera den, blir därför känslofyllt. Lars Noréns verk och person har flera gånger kritiserats. Inte minst kring hans uppsättning av pjäsen 7:3 och de efterföljande Malexandermorden. De tidigare publiceringarna av hans dagböcker, särskilt den första, har resulterat i stor uppståndelse och uppmärksamhet bland kulturpersonligheter, recensenter och han själv. När den första dagboken kom ut 2008, skrev skådespelaren Thommy Berggren ett hårt brev till Norén i DN Kultur där han kallar dagboken för smutskastning. Den senaste utgivningen har även nu fått hela kultursveriges blickar på sig.

Även i denna dagbok skriver han ofilterat och rått. Jag blir provocerad och arg i partier. Till exempel när han talar om vilka han gillar och inte, samt varför. Han kritiserar vissa skribenter och beskriver dem som narcissister, men ibland upplevs han själv som det. Samtidigt är det kul att läsa dessa öppna tankar. Jag tolkar det som en form av självironi. Han bjuder in oss läsare till hans inre tankar och minnen. Det är hans ord. Ingen annans. Hans ord och provokation lever vidare. Det är magiskt att redaktören känns obefintlig, som om vi bara plockat upp hans dagbok från hans minimalistiska skrivbord och börjat läsa. 

Vi, som läsare, har dessutom valt att gå in i hans tankar, läsa hans dagbok, och då får man spela spelets regler. Att bli fylld av känslor, även eldiga sådana, blir en del av spelet. Det blir ibland svårt att hänga med i Noréns diskussioner om filosofer som Heidegger och i hans fragmentariska minnesbilder. Men det är också hans dagbok och att inte förstå blir en del av det magiska. Om bilden vore fullständig skulle mystiken förloras. Alla har ju mörker inom sig som vi inte vill att andra ska läsa och som dessutom inte går att beskriva, eller ens se. Att provocera och tvinga en att ifrågasätta honom och rannsaka sig själv är definitivt ett Noréndrag.

De delar som berör mest är Noréns återkommande talan om hans hans döttrar. S och Nelly beskrivs nästan som hans livräddare och en bild av en kärleksfylld pappa målas. Dessutom en pappa, och vanlig person, som handlar på UberEats och beställer klädpaket, långt ifrån andras syn på honom som den mörka, pretentiösa dramatikern, beskrivs. Relationen till döttrarna och pappan Norén blir det som limmar sidorna till bokryggen. Det som gör att man, och han, orkar möta den återkommande ångesten. Hans relation och mejlväxling med Francois är också ett ljus som tänds då och då. Att följa med när ljuset blir svagare ju längre in i pandemin, och boken, Norén och vi kommer får hjärtat att brista.

För dagboken blir också en tidsmaskin genom den misär flera levde i under 2020 och 2021 – coronapandemin. Hans dagbok dokumenterar hur allt, ja, över en natt, förändrades. Allt stänger ner. Barnen får gå hem från skolan. Folk permitteras. Vården överbelastas och teatrar stänger sina dörrar. Han diskuterar även frekvent Trump och hans dåvarande bostad, Vita Huset. För mig känns det så distant även fast det var alldeles nyss. Ännu en självrannsakan och inåtblick väcks till liv genom Noréns anteckningar. Var var jag då? Vem var jag då? Vem och var är jag nu i jämförelse? Jag färdas tillbaka, och på sätt och vis fram, i tiden, både i världspolitiska händelser och i personliga. 

Att teatrarna stängde påverkade Norén extra mycket. Hans ångest, bland annat över hans inkomst, steg i och med detta. Men fokuset på inkomsten upplevs som bara tippen av isberget. Efter mars 2020, när corona på riktigt lamslår Europa, börjar han skriva allt nästan som i listform. Istället för att mer målande beskriva hans fina stunder med barnen och hans dagliga observationer blir det istället “att göra listor”. MatHem-leveranser, vilka texter som skall skrivas, och vilka mejl som inte har eller har blivit besvarade radas upp. Hans dödsångest, som återfunnits redan innan pandemin, stiger. Norén ha KOL och varje promenad och utgång genom ytterdörren blir mer noga avvägd. Han får inte krama hans dotter S på flera månader och saknaden efter henne blir enorm. Det är känslosamt och hårt att följa hans ångest och nästan förutsägande av döden. Dagarna räknas ner, sidorna i boken blir färre och färre, likaså sekunderna för Norén. 

Det är ingen punkt i slutet av sista meningen i dagboksanteckningen 20:e december 2020. Det är den sista anteckningen. Avsaknaden av punkt och de sju tomma vita sidorna i slutet av boken blir ekande tomma. Den icke-existerande punkten bjuder in till en fortsättning. Men, det blir ingen och kommer inte bli. Tomheten infinner sig av att lämna boken, Noréns tankar och minnen. För minnen är just det de är nu. Lars Norén blev 76 år.