Det kan kvitta – Agota Kristof

“Ingen skulle av på ändhållplatsen.
Ändå var det där alla spårvagnar stannade.
Inte heller klev någon på.
Det kan kvitta.”

Mystiskt och kondenserat angrips livets rotlöshet och förgänglighet i kortprosan Det kan kvitta, teman som utgår från att lämna eller bli lämnad, att tvingas till ensamhet; teman som Agota Kristof skriver i andra verk. Till skillnad från tidigare verk skildrar Det kan kvitta, i svensk översättning av Marianne Tufvesson, dessa upplevelser med korta och gåtfulla berättelser. Under 73 sidor dränks läsaren i dunkel, poetisk och symboliskt laddad text om död, ensamhet och rotlöshet.

Varje nytt kapitel slår ner i nya platser, skeenden och öden likt korta noveller, där vissa är en halv sida, andra åtta sidor. Alla inleds med en rubrik som kort beskriver något centralt i berättelsen som följer, som “Yxan”, “Fel nummer” eller “En arbetares död”. Ett Kristofs stilgrepp vilket känns igen från genombrottet Den stora skrivboken. Språket som är lakoniskt och pricksäkert samt bokens teman förlust, sorg och exil är andra likheter som Det kan kvitta har med den kritikerhyllade trilogin om tvillingbröderna Lucas och Klaus.

Om mystiken och mångtydigheten var subtil i Den stora skrivboken, Beviset och Den sista lögnen, så är de i Det kan kvitta närvarande på ett oundviklig vis. Boken är fylld av dunkla berättelser som flera gånger snuddar, och snubblar över, gränsen till saga – uppfyllda med symbolisk betydelse. Det gör att berättelserna likt i poesin framstår som förklädda bilder, där den bildliga betydelsen ofta är överordnad den bokstavliga. Att karaktärerna uteslutande kallas vid pronomen som “man”, “jag”, “han” och “hon” bidrar också till bokens poetiska karaktär.

Berättelserna utspelar sig inte bara på platser utan namn, platsen är även något tidlös. Tidslinjen påtalas genom tillbakablickar och drömmar om sen, men samtidigt är en man död och går runt i staden. Det går inte att avgöra var på tidsaxeln vi befinner oss, om en sådan ens finns. Utöver att bidra till berättelsernas mystisk inger det känslan av att fler koncept har omformulerats i eller förskjutits ur bokens universum. En berättelses jag kan vara densamma som en annan berättelses, men inte nödvändigtvis i betydelsen av att jaget är en och samma individ, utan mer som att flera kroppar har kollapsat in i ett kollektivt jag. En kollaps som utraderat betydelsen av ett individuellt jag, som har förenat flera i den gemensamma erfarenheten av exil, sorg och saknad. Bildat en han, en hon, ett jag som omfattar fler.

En av bokens finesser är att den kan läsas symboliskt eller bokstavligt. Bokens kapitel rymmer därmed fler berättelser än vad som konkret syns inom pärmarna, och vilka framträder beroende på var man läser – mellan, bortom eller på raderna. Det kan kvitta är på så vis lik en rysk docka där läsaren kan välja hur mycket eller lite den vill öppna upp. Samtidigt är den puttrande undertexten något vilket kan skrämma bort läsaren som känner sig utlämnad och obekväm utan den traditionella berättarens vägledning.

Istället leder en opålitlig eller ospecificerad berättare, som lika väl kan vara ett körverk av röster i världen, en kroppslös röst eller en man som söker sitt barn. Det och bokens form osäkrar läsningen. Den lätt tragikomiska ton som då och då förekommer förstärker detta ytterligare. En berättare beskriver hur den vägrar ta ord som “poetisk”, “lidande” och “ensamhet” i sin mun.  Jag som recensent beskjuts en, två, tre gånger – eller hur många gånger har jag använt ordet “poetisk” hittills? Men det är inte bara jag som skjuts. I kapitlet “Författaren” utsätts en stor författare för samma våld, nu av en ironisk röst, av “ensamhet”. Ingen går skyddad i verket som ständigt återvänder till ordet mardröm. Ett verk som på flera sätt är mardröm.

Utkantsmänniskor. Utarmade av fattigdom. Fabriker som tömmer dem. Exilen som rycker ur rötterna. Döden som är ständigt där. Allt detta förmedlar Kristof i gåtfulla berättelser som enas under gemensam tematik. Det kan kvitta berör mänsklighetens mörkaste vrår på ett sätt som samtidigt är glasklart och ogreppbart. En vacker och omtumlande bok.