Ibland tänker jag på Lena Nyman
Lena Nyman var underbar och älskad av alla.
Hon började föra dagbok när hon var 15 år och fortsatte sedan skriva hela livet. Dagböckerna är inte skrivna för någon annan än Lena själv, ändå bestämde hon sig för att låta allmänheten ta del av dem efter sin bortgång 2011. Det blev 17 papperskassar med brev och anteckningsböcker som regissören Isabel Andersson läst och sammanställt i boken Dagböcker och brev 1962-1974.
Lena Nyman är 18 år och läser existentialisterna på kondis. Hon spelar in filmen 491 som väcker moralpanik i Sverige när den visas. Regissören Vilgot Sjöman vill att Lena ska spela huvudrollen i hans nästa film men säger att chansen är väldigt liten. Hon behöver bli slankare och se mer anemisk ut för att överhuvudtaget få provfilma. Lena går på opera med Kitten och skriver om blöta kvällar där de har det hur trevligt som helst. I dagboken skriver hon ’’Jag bestämde mig i höstas för att bli fördomsfri och frigjord.’’ Hon tar sig an flera älskare, som en del av frigörelsen. Det är trots allt 60-tal och kärleken ska vara fri. Men vad det innebär är hon inte på det klara med.
Lena Nyman är 19 år och börjar banta. Vilgot Sjöman vill att hon ska ’’se håligare ut.’’ Hon dricker te och tar tabletter mot hungern. Dagbokssidorna inleds allt oftare med ’’JAG ÅT INTE’’, andra dagar äter hon bara råris eller går efter den engelska ägg- och vindieten. Hon sover allt sämre och känner sig ofta dödeppig och olycklig.
Lena Nyman är 20 år när hon kommer in på Dramatens elevskola. Hon förälskar sig i roller, spelar Ofelia i en uppsättning av Hamlet och inleder en intensiv relation med klasskamraten Rolf. Hon skriver kärleksfullt om scenkonsten och rollerna hon gestaltar. Samtidigt tvivlar hon på sig själv, tycker att skolan dödar hennes självförtroende och entusiasm för teatern. Men i Norrland väntar Janne på henne, han får ta en speciell plats i Lenas liv. Han är annorlunda än killarna i Stockholm.
Lena Nyman är 23 år och besöker en psykolog, ’’han är den första som oroat sig för mig’’, skriver hon. Det är ju aldrig någon som ifrågasätter hennes bantande eller visar någon större oro för hennes ätstörningar. En smal kropp uppmuntras, medan hennes kropp blir en angelägenhet på kultursidorna efter Jag är nyfiken-filmerna visas. Lena citerar Artur Lundqvists recension: ’’Det är synd om Lena Nyman, hon är förfärligt söt som ivrig intervjuare. Men jag tycker inte hon har någon vacker kropp […] Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum.’’
Lenas strävan efter ärlighet blir kännetecknande för hela hennes konstnärskap och med sin sällsynta begåvning och intelligens förblir hon en av Sveriges största skådespelare. Det smärtar att läsa om hur hon ofta känner sig ensam. Att den tidigare nyfikenheten och lusten som fyller sidorna dämpas i samband med att hon spelat in filmerna med Vilgot Sjöman. Han vill att hon ska sluta skriva dagbok under filminspelningarna, det efter att han själv har fått läsa och profitera på hennes erfarenheter och använt dem i sina filmer. När hon återvänder till dagboken, ett år senare, har något förändrats i Lena Nyman. Tonen är en annan och alkoholmissbruket, men framförallt ätstörningarna bryter ner henne mer och mer.
När jag läser Lena Nymans dagböcker och brev känner jag ett slags släktskap med henne. Kanske beror det på att hon inte väjer för det svåra och fula. Tvärtom får jag lov att, som Isabel Andersson säger i en intervju, kliva in i hennes hjärna. Nog är det väl det som är skillnaden mellan att inkräkta och bjudas in i det mest privata som en dagbok faktiskt är. Den offentliga Lena Nyman är charmig, uppriktig och tilldragande. Alla vill ha en del av henne, vare sig det är regissörer som använder hennes liv som stoff eller akademiledamöter som bedömer hennes kropp. Och jag ställer mig frågan om vem som tar hand om Lena efteråt?
’’Klockan är nu 1 på natten. Jag har tagit två sömntabletter för länge sen. Druckit öl. Och brakat ihop och tjutit 100 gånger. Kan ej sova. Har försökt få tag i Bengt Asklunds telefon hem. Går ej. Har ringt 1000 gånger till Vilgot. Han ej hemma. Och nu senast till pappa som inte heller var hemma.’’
Ibland tänker jag på Lena Nyman och på hur hennes goda vän Kristina Lugn en gång sa: ’’det är ett jättestort ansvar att ta på sig, att leva fastän man är ensam, och det var Lena.’’ Jag kan inte låta bli att tänka på Amy Winehouse och Monica Zetterlund. På hur den offentliga personen fascinerar och lockar, på hur de älskas av alla när de är roliga på fest. Men att de lämnas tämligen ensamma när smärtan tar över och blir för stor.
