Dagarna, dagarna, dagarna – Tone Schunnesson

I titeln Dagarna, dagarna, dagarna har fyra dagar fallit bort, för det är sju dagar som vi faller isär och ihop och ner med Bibbs. Berättarjaget Bibbs har sju dagar på sig att fixa fram de 100 000 kronor som hon ljugit om att hon har. Hon måste förvandla lögnen till sanning för att inte förlora allt – sin stolthet, lägenheten på Slipgatan och sin Baby. Baby som lovade att aldrig lämna henne. Vilket är en lögn, för där står han och vill ha slut på deras kärlek, kräver att få lämna Bibbs. Det är ytterligare en av alla lögner som Bibbs försöker trycka in i sanningen.

Tone Schunnessons senaste roman handlar om pengarna och kärleken. Det är en kärlekshistoria tillägnad pengarna och Baby som osar dekadens. Doftar droger, sex, porr, lögner och kändiskåthet. För nöden har ingen – nej. Nöden har en lag, och den lagen är kapitalistisk. Så nöden har ingen annan utväg än pengarna. Det vet Bibbs, hon har alltid vetat att “Allt handlade om pengarna, vännerna eller de fd älskarna”, och därför agerar hon som i mycket annat ryggradsmässigt efter denna sanning. Moralen hör någon annan (töntarna) till och hon är där för att överleva, slå sig fram och vinna tillbaka sin Baby (två idioter som måste hålla ihop för att de lyckas vara ihop). För enligt Bibbs är världen uppdelad i töntar och idioter. Töntarna är, berättar Schunnesson i en intervju i Babel, de snåla och idioterna bränner bort alla sina pengar. Det är med Tones ord sagt olika sätt att vara “dum i huvudet” på.

Schunnesson kallar Dagarna, dagarna, dagarna för en marxistisk roman, och det syns i att allt cirklar kring kapital. För Bibbs är en influencer som slog igenom i tv-rutan, gjorde intryck med sin oemotståndliga fuck-you-image. Intryck som blev hennes inbjudan in i Stockholms heta kändisrum, in i pengarnas värme. Men dokusåpetidens peak och MTVs golden age passerar och ersätts medan Bibbs förblir: blir blasé och passé. Hon blir 39 och, vad nu? “Bibbs betydde att vara ung och obrydd, som en rest från 90-talet.” Så vad nu när hennes sexuella, ekonomiska och sociala kapital sipprar iväg? Den frågan är bokens marxistiska brännpunkt och drivkraft.

Men det marxistiska i sammanhanget ska inte misstas för att vara en klasskildring. Det är mer en skildring av religionen byggd kring olika kapital, om den starka tron på att allt handlar om transaktioner; “Om att allting har sitt pris”, som en av kapitelrubrikerna rentut heter. Övertygelsen om att allting har ett pris är cementerad: “Smalheten kostar hungern. Livsstilen kostar lojaliteten. Framgången kostar intimiteten, arbetet kostar integriteten och Baby kostar Bibbs.”. Enligt denna livstro står inget utanför bytesmarknaden – inte kärleken, sanningen eller sexet. Allt blir elastiskt och transparent, gränsen för det en trodde var bestämt flyter ut och iväg.

Det är här Schunnesson är som bäst. Hur hon låter tanken, den i boken egentligen ledande, ligga latent. Låter istället humor (flabba-rakt-ut sorten), obskyra händelser och DRAMA! vara ytskiktet, det läsaren möter först. Följer Bibbs som skiter i att följa andras sanningsbegrepp, moral och konventioner. Och det är verkligen skitroligt. Ångestladdat ömsom. Ofta otroligt oberäkneligt. Men under denna kaotiska yta av ytligheter glänser små diamanter av komprimerade visdomar fram. Visdomar som ruskar om när de glittrar till. Jag blir starstruck av hur Tone sätter ord på självklarheter så självklart eller omvandlar icke-självklarheter till självklarheter bara sådär. Skrivet och gjort. Det är magi som framförs på ett anspråkslöst sätt. Det finns en uns av stor-kuks-aura i det, i lugnet att inte behöva hävda sig. Låta diamanterna lura under ytan, lugn i sitt intellektuella och/eller sexuella övertag.

Dagarna, dagarna, dagarna är en roman som känns som en längre novell. För romanen är jäktande koncentrerad. Tempot lämnar ingen vila för författaren, läsaren eller karaktärerna. Språket är återhållsamt i skildring av en minst av allt återhållsam livsstil – prickar mitt i med denna kontrast och rinner aldrig över med väl placerade lakonismer. Det ska fram, fram, fram, vilket knyter an till att det är nöden som driver narrativet, driver Bibbs, och driver författaren Schunnesson. För Tone likt Bibbs tänker fruktansvärt mycket på pengar, och i en intervju i DN berättar Tone att “Romanen kom ur nöden”, ur ett pengabehov. Hasten, tempot, i boken gör att andra karaktärer än Bibbs ofta blir fåsidiga, de når inte längre än sin funktion i berättelsen. De sprintar förbi eller dyker plötsligt upp när de behövs för ploten, vilket faktiskt är till fördel för romanens trovärdighet. För det förstärker, åter, känslan av jakt och att befinna sig i Bibbs. Skapar en intensiv upplevelsen av att existera i en bibbscentrism där allt utanför Bibbs är periferi, suddigt och relativt ointressant.

Slutet kommer liksom annat i romanen med fart, kommer med slagkraft när “lögnen upplöstes i sanning”. Och i ärlighetens (Bibbs*) namn så blir jag då rejält arg för andra gången under läsningen. Första gången kom ilskan som följd av hur fruktansvärt bra Tone skriver, en ilska född ur beundran. Andra gången för att slutet är en yxegg i min (läsarens) själ. Det misshandlar mig. Säkert är syftet att uppröra, att totalt brutalt lämna läsaren dinglandes vid stupet. Säkert görs det med mycket glimt i författarögat. Och jag totalt HATälskar det.