Arvtagaren – Camilla Sten

”Jag sträcker ut handen mot dörrhandtaget.
Tänk om någon väntar strax där utanför?
Någon med blankt, vitt ansikte och en silversax i handen?
Jag stålsätter mig.
Så öppnar jag dörren.”

Försök föreställa dig att du inte kan läsa ansikten. Nej, inte ansiktsuttryck, utan ansikten. Tänk dig att istället för att kunna känna igen din partners bekanta drag måste du söka efter hens doft, röst eller tydliga markörer som glasögon eller frisyr. Tänk dig att finna din närmaste levande släkting brutalt mördad på golvet i sitt hem med vetskapen om att du mötte gärningsmannens blick i dörren på vägen dit – men oavsett hur mycket du än önskar, så kan du inte placera den skyldige.

Eleanor åker med sin pojkvän, moster och advokat till sin avlidne mormors arvegods – en stor herrgård som Eleanor aldrig tidigare hört talas om – för att göra bouppteckning. Snart inser Eleanor att det finns mer hon inte vet om sin mormor än ett gammalt bortglömt hus. Väggarna viskar om hemska minnen och rummen gömmer hemligheter som aldrig var menade att avslöjas. 

Camilla Sten (f.1992) förmedlar en historia lika skräckinjagande som den är ”Poirot-mysig”. Den klassiska deckarmiljön, med den spöklika herrgården och den ständigt pågående snöstormen som fysiskt hindrar huvudkaraktärerna från att ta sig någonstans är bekant. Men så fort man tror sig kunna slappna av i någon form av vetskap, baserad helt på det faktum att berättandet förvillar en med herrgårdens öppna brasa och bibliotek, så förlamas man av författarens skickligt placerade skräckinslag. Detta bidrar till att berättelsen om Eleanor blir den ultimata höstkompatibla boken, då blandningen mellan spänning och skräck håller läsaren på tårna boken igenom. Huvudpersonen lider av prosopagnosi, en klinisk ansiktsblindhet, vilket blir ett effektfullt grepp i förmedlingen av berättelsen. Plötsligt är frågan om huruvida den som iakttar dig är ett spöke eller inte obetydlig, för utan att kunna koppla ihop ansiktet med det som hotar dig kvarstår bara hotet, oavsett om det gäller ett monster eller en medmänniska. Alla blir misstänkta, ingen är misstänkt. Berättelsen om Eleanor uppmanar läsaren att fråga sig själv: Vad händer när du inte känner igen ditt eget ansikte i spegeln, då dess markörer påminner allt för mycket om dina föregångare, om släktingen du ärvt? Om ditt oundvikliga arv existerar i dubbel bemärkelse när du upptäcker sidor hos dig själv som du avskytt hos den som uppfostrat dig. Genom att lära känna dina förfäders förflutna kanske du även kan lära känna dig själv.