Är det barnen, baby? – Kristofer Folkhammar
Under en sommarnatt i Malmö sätter sig den namnlösa mannen i Kristofer Folkhammars roman och skriver ett brev. Mannens liv berättas i fragment: Om att växa upp som bög i en liten by, komma ut och närma sig intima relationer, både själsligt och fysiskt. I rummet bredvid ligger dottern Sandra, barnet han skaffade genom insemination med vännen Julia. Genom romanens gång frågar sig mannen vad det innebär att vara förälder när föräldraskapet och kärleken är åtskilda.
Är det barnen, baby? är en bok om relationer och bögliv. Om de största frågorna som speglas i de mest vardagliga händelserna i våra liv. Att träffa någon, bli kär, hångla i Pildammsparken. Att åka iväg till vänners lantställe med barn och partner i baksätet. De saker i livet heterosexuella tar för givet som självklarheter men fortfarande kan innebära en utsatthet för den queera.
Vad är det att vara bög idag? Är det att förhöja sin manlighet i omklädningsrummet efter babysimmet? Att bli trakasserad när man hånglar med sin pojkvän i parken? Att inte tillåtas prata på en föräldrautbildning på BVC? Att möta tvivel även bland de närmsta vännerna när man tillkännager sin medförälders graviditet? BVC med HBTQ-certifiering. Vänster-vännerna som alltid skattat sig själva högt för sina progressiva åsikter. Det blir tomma ord, för när allt ställs på sin spets är homosexualitet och föräldraskap två åtskilda saker enligt vissa. Detta exemplifierar Folkhammar gång på gång genom romanen.
Mannen i romanen berättar om att vara bög idag; att vara accepterad på ytan men aldrig på riktigt eller på lika villkor. Genom romanens gång återkommer frågeställningen om homosexuellas utrymme på badhuset, förlossningssalen och i det värdeladdade ordet “familjen”. Vem är förälder i en samtid där man är välkomnas men inte accepteras fullt ut? Pojkvännen Alexander pekar finger åt en bank i Pride-paraden, hatar att de är där. Han menar att så fort det slutar vara modernt att vara pro-gay kommer allt deltagande och finansiering av Pride försvinna. Pride är bara ett tomt skal, ett utskrivet diplom på väggen med HBTQ-certifiering på ett BVC där queerfamiljer inte får prata. Den absoluta rätten att tillhöra och vara självklar som individ och kollektiv i samhället och som förälder i en familj – ett privilegium reserverat för heterosexuella. Mannen i boken liknar det vid att vara en kork, att flyta på ytan och aldrig vara helt greppbar eller inkluderad – inte ens för en själv.
Romanens brevform är intim och skiftar mellan korta poetiska strofer till längre scener. Mellan styckena växer ett alternativt berättande fram. Bakom texten finns berättaren själv: mannen som dricker kaffe med kokosolja och smör för att slippa göra middag, som slits mellan tankar på pojkvännen, älskaren, medföräldern och dottern. Mellan styckena i brevet är det lätt att föreställa sig hur han tar en paus och går till fönstret för att titta ut. Kanske står han där och reflekterar över ett minne. Går tillbaka och skriver en kort strof om detta i brevet till sin vän. Tillsammans bildar fragmenten av minnen, tankar och reflektioner en bild av mannens olika livsprojektet, och en roman om att älska.
Som läsare känner jag mig direkt tilltalad av det intima berättandet. Berättarjaget räcker ut en hand och jag känner mig hedrad på samma sätt som när en vän anförtror mig sina tankar. Jag läser och lyssnar med stor respekt, sveps enkelt med det vackra språket. Med noga utplacerade poetiska strofer, följt av längre berättande stycken bildas ett rinnande flöde i brevformatet.
Är det barnen, baby? lämnar mig med en känsla av vördnad, sorg och hopp. Vördnad för att ha fått ta del av mannens innersta tankar och livshändelser. Sorg över den ensamhet och utanförskap som fortfarande präglar många homosexuellas och queeras liv. Men slutligen även hopp över framtiden, över de steg som tas i riktning mot en progressivare syn på familj. Det är en roman skriven med kärlek, om kärlek. En läsupplevelse som lämnar bitterljuva spår tillsammans med en värme i bröstet. På sista sidan är det som att skiljas från en vän efter ett långt samtal om de mest utlämnande och smärtande delarna i ens liv. Man är tacksam för att man har varandra att luta sig mot. Precis som jag är tacksam för att Är det barnen, baby? blev min vän under en helg intensivt läsande.
