Bokrecension: Anteckningar om sorg – Chimamanda Ngozi Adichie

“Jag har sörjt förut, men det är först nu jag rör vid sorgens kärna. Det är först nu jag får lära mig, när jag trevar efter dess porösa kanter, att det inte finns något sätt att ta sig igenom den. Jag befinner mig mitt i en våldsam storm, och jag har blivit en lådtillverkare som låser in mina tankar innanför rigida väggar.” 

Mitt i brinnande pandemi förlorar Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far, 88 år gammal, och efter följer den lilla essäboken Anteckningar om sorg. “Min skepsis mot superlativet försvinner för alltid, den tionde juni 2020 var den värsta dagen i mitt liv” konstaterar Adichie om hennes pappas dödsdag. 

Det verkar så, som att människor om och om igen i konsten återvänder till de raka, tunga grundtillstånd som drabbar oss alla. Adichie har tidigare skrivit de prisbelönta  romanerna En halv gul sol, Lila hibiskus och Americanah, novellboken Det där som nästan kväver dig, uppföljd av de två korta och kärnfulla essäböckerna Vi alla borde vara feminister och Brev till en nybliven förälder. I Anteckningar om Sorg finns ingen agenda, ingen storslagen, skönlitterär historia. Den svävar någonstans bortom hennes tidigare verk som ett rakt, ärligt men framförallt ofrivilligt utbenande av vad som händer när en katastrof inträffar, inuti.

I Anteckningar om sorg skildras en far som tryggt och stadigt finns där genom hela barndomen, vars torra humor bara blir “sprödare och krispigare med åren”, en far som “reagerade på makt med en axelryckning”, läste allt hon skrev och vars stolthet betydde mer för Adichie än någon annans. Den oförutsägbara bortgången är chockerande, kvar hänger allt som de inte hann med att göra innan det var för sent. 

Essän bottnar i de aldrig genomförda planerna på att spela in hans berättelser om det förflutna. Det blir ett slags porträtt av fadern, nedpräntat med humor och en enorm kärlek, som i ett desperat försök att hålla glömskan borta. Kanske en aning sentimentalt och därför okritiskt – skrivet genom den liksom tjocka frostade glasskiva som skiljer de levande och de döda åt. 

Att saker och ting oundvikligen förändras, varav döden är den mest oåterkalleliga av förändringar, är något som varenda människa måste uppleva och det är ett konstant emotionellt arbete att orka med det. Viss död ska man också enligt samhällets regler lättare kunna leva med än annan: bortgång vid hög ålder. Adichie skriver: Ända fram till nu har sorgen tillhört andra. Kan kärlek medföra den möjligen omedvetna villfarelsen att man aldrig kommer att drabbas av sorg? Kanske är döden det som flockdjuret människan aldrig kommer kunna förstå sig på, oavsett hur väntad eller förblindat oväntad den nu kan vara. 

Adichie skriver om sorg i en tid där det för många har varit omöjligt att hantera den som tidigare, istället har den fått stå åt sidan i förmån för restriktioner och minskad smittspridning. Hon beskriver ett Nigeria där bårhusen är fulla eftersom att begravningar blivit inställda på grund av coronaviruset. En gång i veckan åker hennes bror dit för att se till att allt går rätt till och kommer tillbaka sårad efter att varje gång ha bevittnat “den brutala oönskade transsubstantiationen på nytt”. 

Aldrig tidigare har heller döden i lika hög grad råkat ut för att reduceras till siffror i en till synes evigt rullande statistik som under de senaste två pandemiska åren. När nu Adichie skriver om sin fars bortgång, en gammal människa, görs klart att döden inte på något sätt är ämnad att inrätta sig i ett stapeldiagram. 

Språkmässigt finns det ingen tvekan om att Adichie har ett långt och etablerat författarskap i ryggen. Sorgebetraktelser som alltför lätt kan bli banala, blir istället fint utmejslade beskrivningar av det nya, märkliga tillståndet. Det är språket som hela essän vilar på – vilken tur att Adichie skriver så bra även när hon är i kris.