Allt vi inte sa – Sara Osman
Sofia, Amanda och Caroline är tre unga kvinnor som lever sina liv tillsammans och parallellt med varandra i Stockholms innerstad. Caroline hoppade av juristutbildningen för att bli influencer, Sofia fortsatte utbildningen och briljerar på advokatfirman och Amanda är modernt medveten och delar gärna sina insikter med andra – även när de inte har bett om det. Trots att deras liv till mångt och mycket skiljer sig åt hamnar de i samma sociala konstellationer; samma fester och luncher. De pratar med varandra. De förstår varandra. De hatar varandra.
Allt vi inte sa är Sara Osmans debutroman och den tar tempen på ett Sverige i dess direkta nu. Med ett rappt språk följer vi tre kvinnor och vad det innebär att vara ung kvinna i dagens samhälle. Osman gestaltar typiskt kvinnligt kodade situationer, yrken och sammanhang men gör dem aktiva istället för att beskriva dem som något som bara är. Att skapa karriär på Instagram eller att kräva saker av sitt jobb och sin partner är ämnen som ofta visas upp men som sällan gestaltas som något agensfyllt. Vi gillar att se på sociala medier utifrån. Vi gillar att läsa om hur ett förhållande är. Men vi är ovana vid att följa insikterna bakom, drivkraften och strävan eftersom det ofta pratas om som något fult i sammanhanget. Som läsare ryser en lite när man läser om Carolines önskan om att fotas i den perfekta solnedgången – förmodligen för att man inte vill kännas vid något så ytligt, krävande, kvinnligt kodat.
Bokens styrka finns i dess konkreta aktualitet. Vi följer ett kronologiskt händelseförlopp där läsaren tillgodogörs samma känslor samtidigt som berättaren, vilket ger en stark känsla av närvarande. Men nuet finner vi även i referensramarna, fenomenen som drabbar oss nu, idag. Instagram, Bianca Ingrosso, moderna feministiska strömningar. Detta ramverk ger läsaren möjlighet att placera sina egna erfarenheter från dagens samhälle inom bokens pärmar, och där börja luckra upp normernas tvetydigheter. För visst är boken full av dem och karaktärerna är högst medvetna om hur de låter och hur de borde formulera sig för att utmana eller tillgodose normerna. Om du är jurist så fönar du ner lockarna. Om du är tillsammans med ett svin så är det inget du berättar för dina väninnor. Meningarna inleds med ”jag vet att jag borde/låter som” eller ”Ja, jag faller för den patriarkala strukturen och sminkar mig” eller ”ibland känns det som om jag skulle kunna förlåta vad som helst. Jag brukar testa mig själv[…]”. Dessa formuleringar, som avslöjar att kvinnorna är medvetna om sina egna brister, blir högst intressanta när man ser på dagens samhälleliga klimat. Att karaktärerna hela tiden vet när de bör anpassa sig och när de bör revoltera säger något om hur det (kan vara) att vara ung kvinna i Sverige idag. Karaktären Caroline vill skriva en bok men är alldeles för beräknande för att kunna formulera något subversivt. Dubbeltydigheten ger boken en djupare dimension där läsaren tvingas ta ställning mot och med det fula, oönskade och det eftersträvansvärda.
Men ju längre in i berättelsen vi kommer; ju mer karaktärernas masker faller, desto mindre ansträngda de är i att förklara sina känslor för läsaren – ju mer begripliga och mänskliga blir de. När deras bortträngda känslor får komma fram, när ilskan får utlopp, så förändras tonen i berättelsen. Den blir hårdare, ilsknare och det som tidigare varit kontrollerat fallerar. Ännu en tvetydighet, där karaktärerna själva förstår att de inte bör reagera, men till slut inte kan låta bli.
Allt vi inte sa är en lovande debut som vandrar mellan vad som kan verka som anspråkslösa triviala tematiker och kallt, blodigt allvar. Mitt emellan dessa tillstånd närmar vi oss karaktärernas innersta tankar – tankar vi sällan vill, men kanske måste, kännas vid.
