Allt jag finner i er ska jag finna i mig – Malin Ekman

“Jag söker mammas blick, och sedan mormors. De ser mig inte, och inte varandra. Jag undrar om jag är som de. Jag tror att allt går i arv, varje generation är en reaktion på den förra. God, ond, god, ond, god, ond. Jag försöker räkna ut min lott, om det är min tur att vara god eller ond. När mamma är arg säger hon att mormor är ond och ibland att hon hatar henne. Mormor säger inte att mamma är ond, men jag tror att hon tycker det. Båda talar gott om min gammelmormor. De är överens om att hon var fantastisk. Om jag utgår från att gammelmormor var god är det min tur att vara ond. Kedjan går inte att stoppa.” 

Känslan av att vara offer för sina omständigheter är kanske aldrig så stark som under barndomen. Aldrig är tillvaron så beroende av andras kompetens och välvilja, en högst verklig maktlöshet. 

Anna, berättaren och barnet  i Allt jag finner i er ska jag finna i mig, överväldigas av den. 

Vi möter henne som vuxen inledningsvis och avslutningsvis, men barnperspektivet råder genomgående i denna stillsamma lilla bok. Jag skriver liten för att den är just det, mina vuxna händer känns klumpiga när de greppar den. Jag hanterar den varsamt, vill beskydda den och förhindra att den sväljs hel i större, mer självklara böckers närvaro. Liksom jag under läsningen vill beskydda Anna från allt det hon inte har någon makt över. Hon är ett inåtvänt och känsligt barn, med stora känslor på insidan; kärlek och hat, och skam över sin kärlek och sitt hat. Existentiella funderingar kring världen, färgade av oro och fascination, av rymden och färjekatastrofer. Kroppar som sjunker mot botten i ett mörkt hav. Solen som någon gång oundvikligen ska slockna och, om den ändå ska det, vad är då ens poängen? Vad är meningen med att leva om man måste dö? Hon observerar och tar in, känner ofta att andra är mer verkliga än vad hon själv är. 

Mamma och mormor är karaktärer i Annas liv som tar upp stor plats. Hon vill vara som mamma, vacker och modig, levande och spontan. Mormor är lik, något de inte vill erkänna. Anna dras mellan dem, förtvivlat ivrig att älskas av dem båda tillsammans med sin yngre bror. Alltid måste hon välja sida, ofta väljs sidan åt henne. Maktlösheten är påtaglig men i svängningarna finns en normalitet. Drivkraften blir att inte förråda någon, och göra sig förtjänt av bådas kärlek. När mamma träffar en ny man som Anna och hennes bror ska kalla för pappa, blir det svårare. Tillvaron kretsar kring att skydda mamma från mormor som ogillar detta beslut, och mamma från mannen som inte är god nog för henne. Det finns ingen som skyddar barnen från “pappas” hårdhet och tyranni. För Anna är det på ett sätt enkelt; varför kan de inte lämna honom? Mamma säger alltid att det är de tre, Anna, hon och lillebror Alexander, mot världen. Samtidigt är hon klarsynt och vet att pengarna kanske inte skulle räcka till. Och det viktigaste är att mamma är glad, då blir allt bättre. 

Anna är en färdig människa i alla avseenden utom ett, hon saknar verklig agens liksom alla barn före henne. Hennes inre liv är rikare än hennes vuxna omgivning vill kännas vid. Hon tänker vid ett tillfälle på dammkornen i sin mormor och morfars kök: “Alldeles bredvid existerar de i hemlighet.” Anna ser och hör allt, och hennes känslomässiga förmåga är välkalibrerad men ohjälpligt knuten till hennes position som barn. Hon existerar alldeles bredvid, i hemlighet. I en särskilt smärtsam passage har hon ramlat och brutit nyckelbenet, men genomlider en hel middag med modern och hennes vänner för att inte förstöra stämningen. Allvaret i denna situation och liknande avspeglas i språket som är återhållet och rakt, ofta utan bisatser men i stället fyllt av undertext. 

Författaren Malin Ekman har med denna romandebut helt ställt sig på barnets sida, utan att berättelsen för den sakens skull blir onyanserad eller förenklad. Barnet Anna är både mittpunkt och åskådare i sin egen familj – genom henne skildras flera generationer på ett sätt som känns trovärdigt, moget och svårt att läsa. Svårt, eller smärtsamt, för att berättelsen är präglad av så påtagliga skiftningar i stämning och tempo – mycket som ett barn uppfattar världen. Stillsamma scener och lyckliga stunder klipps av med en blick, ett hårt ord eller en plötslig rörelse. 

Mot förmodan – och kanske rätt naturligt – innebär ett starkt barnperspektiv även många ljusa stunder, och Allt jag finner i er ska jag finna i mig är till stora delar hoppfull. Här finns vänskap, kärlekshandlingar, vackra minnen och den oundvikliga, skräckinjagande och frigörande period som det efter barndomen påföljande vuxenlivet innebär. Det handlar inte så mycket om att försonas med sitt arv, som att inse att du till sist är din egen person – på gott och ont. En stor liten berättelse som med gott självförtroende och egenmakt kan ta sin plats mellan till synes vuxnare böcker.