Bokmässobloggen: Like a virgin
Like a virgin åker jag söderut onsdag kväll. Efter en tolvtimmarresa anländer jag i Göteborg klockan 08.30 på torsdagen. Vart jag åker ifrån är inte relevant för denna text, men däremot ska det understrykas att jag inte druckit alkohol på över en månad när jag sätter min fot på mässområdet.
Min medkompanjon Runa drar fram oss till första kändisen redan innan jag ens hunnit få mitt presspass, och jag tänker ”Oh lord, det här kommer bli en lång dag”.
Vi är de enda som anlänt till Bokmässan under omständigheterna: att vara under trettio och samtidigt befinna sig i lokalerna innan klockan 15:00 på torsdagen. Ja, det märks, för jag ser inte en enda litteratur-verksam person i vår ålder i vimlet. Marcus Berggren syns dock i varenda hörn. Inte som fysisk person men tapetserad på väggarna i diverse montrar. Han är ju däremot varken under trettiostrecket eller särskilt bra på att skriva poesi, så det räknas inte.
Att lokalen är enorm är den överhängande känslan. Jag och Runa tappar bort oss jämt och ständigt. Vi har båda sparat ner intressanta programpunkter, men då de överlappar varandra tycker vi att det är en kamp att hinna från ena hörnet till det andra. Det kan ha att göra med att ingen av oss varit här förr, eller att min referensram för sammanhanget är min upplevelse av Gymnasiemässan i Älvsjö. Multiplicera storleken gånger tre och lägg till kaffe som skvimpar ur min mugg när vi navigerar oss fram mellan kulturtanter. Runa pekar på Storytel-montern, en bubbelgumsrosa enorm sak och säger något om att det är en väldigt bra spegling av vilka som har mest pengar i den här branschen. Jag nickar och sväljer föraktet. Det här är bokmässan, inget nischat antikvariat man kan strosa omkring på.
Till min besvikelse blir tidigare nämnda insikt allt mer påtaglig i och med poesihyllornas beskärda existens, de är så små. Jag fingrar på Bruno K Öjiiers senaste bok och tänker på killen jag var olyckligt kär i när jag var sjutton år. Han var en lockhårig anarkist som introducerade B.K.Ö för mig. Numera har han low taper fade och äger en lägenhet i Bromma. Jag föreställer mig att det är symboliskt för poesins roll i litteratursverige: något som ständigt tar nya skepnader och alltid, alltid hänger lite löst.
Aftonbladets monter har helt klart bäst program. Först säger författaren David Eriksson att han knappast lärde sig något om disciplin under sin tid på Skurups Skrivarlinjen (kul) och senare under dagen håller Elis Monteverde Burrau en dekadent poesiläsning med mingel därefter (rynkade poet-pannor i publiken: kul).
Efter några glas vin är klockan åtta och jag blir inkallad att läsa någon annans poesi i en helt annan del av stan. En något alkoholfri timme flyter förbi och därefter beger jag och Runa oss. Vi hamnar därefter i famnen på några äldre män på baren Lounge(s). De säger att de är de största cheferna för Microsoft i Norden, bjuder oss på bubbel och påminner extremt mycket om karaktärerna ur tv-serien Exit. När vi berättar att vi är i stan för bokmässan tror de att det är ett skämt. Sedan försöker de bjuda in sig själva till festen en våning ner, som vi egentligen är där för.
Alla är verkligen där och dansgolvet är tomt
Efter trängseln på Park gör vi ett förutspått misstag när Lykke försöker röka och hålla i sitt ölglas samtidigt. Vi blir dock inte utkastade och åker upp till våning två. Natur & Kultur har fest och det är fri bar. Alla är verkligen där och dansgolvet är tomt. Är det något den här typen av klientel vill göra är det att stå i klungor och mingla, vilket icke är mig emot. Jag bjuder Stefan Lindberg på en cigarett och råkar fråga om hans namn då jag uppenbarligen inte fattar vem han är. Efter den tredje ölen från gratisbaren snubblar vi sakta hem genom natten.
Reklamen på spårvagnen är uteslutande för Bokmässan och jag tänker osökt på Microsoftgubbarna, för hur avskiljt är detta event från allmänheten egentligen? Plakaten påminner också om årets tema Sápmi och Rymden, något som helt förbigick mig första dagen på kultursveriges biggest happening. Trots den kollektiva kritik mot mässans allt mer påfallande kommersialitet är detta navet, det är här man möts. Det är här man glömmer bort de årliga temana. Det är i skuggan av en bubbelgumsrosa monter man minglar lite avslappnat och kanske får höra en dikt. Alla älskar det men alla säger sig hata det. Jag har sett så många kända ansikten under torsdagen att allt snurrar väl hemma. Kanske i kombination med fyllan. Men jag tror mig förstå lockelsen av Bokmässan: det är verkligen bara ett gäng nördar som samlas. Ett finare typ av Cosplayevent där man istället för kaninöron bär sin längtan efter bekräftelse i en öppen famn. Inte är det mig emot: jag är väl touched for the very first time, så att säga.
