Engelska musikern och låtskrivaren Marika Hackman fick sitt stora genombrott 2014 med sin fängslande tolkning av Lykke Li’s hitlåt I Follow Rivers. Innan solokarriären hade Hackman ett kortlivat band med modellen Cara Delevingne, kallat The Clementines, som inte klarade sig ur tonåren när de båda valde att gå åt egna håll med sin kreativitet. Med grund i ett ekande och melankoliskt sound har hon skapat fyra album, ett mini-album och fyra EP:s med oförglömliga låtar som Claude’s Girl och Cigarette. I en pust av lättnad välkomnar vi Hackmans femte och senaste album, Big Sigh.
Redan vid albumets titel känns det som ett steg framåt, en utandning, något nytt. Ändå har Hackman själv beskrivit detta album som det svåraste hon någonsin skrivit. Big Sigh inleds med låten The Ground som jobbar med en stark dissonans, rösten är förvrängd och gitarrtonerna trådiga medan pianot är kristallklart och krispigt. Låten blir ett intro som sätter stämningen, genom dramatiska stråkar och luddiga ord blir atmosfären som en klump i halsen. No Caffeine drivs framåt av dist och raka trummor och istället för att stanna kvar i de grumlig och ekande tonerna blir soundet under låtens gång skarpt och livligt, det känns koncentrerat på ett nytt sätt. Titelspåret Big Sigh är också taget till sin spets, tonen är vass och klarheten går att finna här också. Ljudbilden är fyllig med lager av gitarrer och en text som är smutsig och arg: “Wet legs and smoke in the heather / I’ve got fat red blood and flies sucking on my leather / I don’t mind, I feel kind, be my pleasure”.
Hackmans musik har alltid varit känslostark men nu tar hon äntligen känslorna till ytan. Albumets fjärde låt Blood för tankar till låtskrivare som Elliott Smith med sin avskalade ljudbild, melodin etsar sig fast och texten grottar ner sig i kärlek och destruktivitet. Är kärleken rätt även när den gör ont, när man behöver hålla i någon så hårt att det nästan blöder?
Albumets mitt markeras med den lågmälda låten Hanging, här finns element av det mer klassiska Hackman-soundet som möter det nya, mer explosiva. Låten är catchy men lyckas inte riktigt greppa tag i en. I den sjätte låten händer dock något när Hackman använder tystnaden som ett instrument. The Lonely House är nämligen ett instrumentalt spår som i sin enkelhet, speciellt om man lyssnar på den så att man hör svallvågorna av alla toner, är ljuvlig. Det är ett piano i ett ensamt hus och lyssnaren hamnar där omgiven av det som lämnats kvar. Vitamins i sin tur använder sig av stämmor á la Imogen Heap, redan vid första frasen sjunker hjärtat; “Mum says I’m a waste of skin / A sack of shit and oxygen / Empty seed in a can of earth / I’m a fucked up cradle for the afterbirth”. Även denna låt överraskar en, formen är uppbruten i fragment av verser och ett instrumentellt skickligt mellanspel som snuddar på det ambienta.
Slime är en riktig indierock-dänga med både syntar och tunga gitarrer. Låten använder sig av ett slags organiserat kaos, ljudbilden speglar texten om ny kärlek, som är en blandning av eufori och ett fallerande av alla väggar. Låten har en puls men i jämförelse med andra spår på albumet blir den liten platt då Hackman har sagt ribban högt. Please Don’t Be So Kind är nog albumets ömmaste låt och förbereder lyssnaren för albumets slut och den hjärtskärande The Yellow Mile. Soundet känns inte så studioproducerat utan mer intimt och direkt taget ur omgivningen. Det blir ett bitterljuvt avslut på Big Sigh. Fraser som “I left my body in your care / You called me dolly and cut my hair / You plucked my wings off and I went slack / I was a beetle on my back” river verkligen upp en.
Big Sigh kan vara Marika Hackmans bästa album hittills. Låtarna är vassa och samtidigt sårbara nog för att lyckas komma åt alla hjärtats vrår. Det finns en klarhet och en tydlig riktning i albumet som utforskar det mörka och det ljuva i kärlek och identitet. Albumet når väldigt höga höjder, och även dess dalar håller en hög lägstanivå, de låtarna som släpar lite efter gör det mest i kontrast till övriga spår som utan tvekan är några av Hackmans mest träffande. Allt Marika Hackman rör vid blir till den mest hjärtekrossande låten du någonsin hört.
