Vi stannar hemma, och vi vill inte tappa vettet fullständigt. Jag har svårt att koncentrera mig med undantag för när jag skriver riktigt bra inköpslistor. Jag behöver distrahera mig men är inte intresserad av att skaffa en hobby. Därför lagar jag granola medan jag växlar mellan flöden med bilder på prydliga bananbröd och snaggade frisyrer. 

Människor håller på att bli galna, tänker jag när jag sitter på en stol i köket. Där den ena ägnar sig åt husliga sysslor är den andra mer utåtagerande och punkig. Lite mer Britney 2007. Helt ärligt är jag mer benägen att baka bananbröd sent på kvällen än att genomgå en radikal yttre förändring. Mitt plötsliga behov av att göra granola är också ett rop på hjälp. Snälla, jag vill att något ska hända mig. Annars kommer jag tappa det, precis som Britney Spears gjorde.

Det är svårt att känna sig normal när världen inte ter sig som den brukar. Hur känner man sig rotad i en tillvaro som plötsligt är oviss och bortom den egna kontrollen? Någon som skapat sin identitet genom att gå ut, bli full och stå så nära människor att det går att känna deras kroppsvärme, krisar när livet och identiteten begränsas till inom hemmets fyra väggar. 

I Malmö där jag bor håller de flesta barer och klubbar fortfarande öppet. Men oron, moralen eller den sociala kontrollen gör att människor (jag) omöjligt vågar ta i dörrhandtaget till toaletten på en klubb och sedan riskera att röra vid sitt (mitt) eget ansikte. 

När normalitet är en undflyende känsla undrar jag hur en framtida normalisering kommer att se ut. Kommer frysboxar stå fyllda med banankaka som aldrig äts upp? Hur lång tid tog det för Britneys hår att växa ut? 

Medan jag väntar på granolan i ugnen tittar jag på Britneys Instagram. Jag undrar om hon mår bättre nu. Hon lägger upp videos där hon mediterar, ber och yogar i sitt hem. När hon nådde brytpunkten 2007 chockade hon världen med sitt rakade huvud. Resultatet av skilsmässan, vårdnadstvisten och den konstanta granskningen från pressen blev en djup personlig kris. En dag gick hon in på en salong och tog till rakapparaten, i något som jag förmodar var ett desperat försök att återfå kontroll. När frisören frågade varför hon rakade av allt svarade hon att hon inte längre ville att folk skulle ta på hennes hår. 

Britney ville inte leva upp till sin tidigare identitet, föreställningen om hur hon skulle vara.  Identiteten måste förhålla sig till omvärlden, det är ofta så den skapas. När de flesta sociala interaktioner sker genom FaceTime och mina intryck utgörs av bilder på människors vardagsrum känner jag mest att jag är en del av en falsk intimitet, där min identitet också känns falsk.

För många sitter identiteten i håret. Att göra sig av med sitt hår är också att göra sig av med sin gamla identitet. När Britneys föreställning sprack upplevde hon någon slags ontologisk osäkerhet. Efter kvällen på frisörsalongen syntes hon i olika peruker, talade ibland med en fejk brittisk accent och tog in på hotell där hon rakade benen vid poolkanten.

Löjligt tyckte många som hånade henne. Men det är inte patetiskt att behöva genomgå förändringar. Att krisa. Britney var kanske mer sig själv än någonsin tidigare. Jag tror att de som skrattade gjorde det i självförsvar och igenkänning. Precis som när jag flinar åt killen i en video som för rakapparaten över hjässan utan att tveka.

För mig är galenskapen en liten fågel i en bur. Man matar den med frön, lägger ett svart tygstycke över buren så att den galna fågeln får sova. Man släpper inte ut den, går in i köket och sätter på ugnen istället. Rör ihop en smet med mogna bananer, ägg, socker och mjöl. Eller så snaggar man sig framför badrumsspegeln. Det är två sidor av samma mynt och båda handlar om att återfå kontroll. Det börjar dofta från granolan i ugnen, instängdheten känns bara… tom. Jag blir så tråkig när jag är hemma. Präktig och förutsägbar och trött på mig själv.

Instängdheten tvingar mig att förstå min tillvaro på ett nytt sätt. Mitt tidigare förhållningssätt räcker inte till, förväntningarna på hur livet ska se ut rubbas. Det skaver när mitt sociala jag begränsas och bilden av personen jag ska vara veknar. Om jag är ensam förlorar jag den jag har varit, ger vika för rakapparaten. Vem blir jag då? 

Jag glömmer bort plåten med granola medan jag läser en artikel med rubriken The Trials and Tribulations of Learning a New Hobby in Quarantine. En dansk influencer har virkat en klopapierhat. Det är tyska för toalettpappershatt och är precis vad det låter som, en mössa åt en toarulle. Enligt henne var de vanligt förekommande i tyska bilar på 60- och 70-talet, för att slippa skylta med kroppens basala behov på ovansidan av instrumentbrädan. 

Jag är inte unik i min kris. Söker mening i bananbrödet. Människor är lika på det sättet. Möter krisen med motstånd, hoppfullhet och förståelse. Att ge sig hän åt galenskapen är till skillnad från nidbilden av en livskris, en livsviktig brytpunkt.

Jahopp. Granolan är vidbränd och russinen har svällt till porösa kulor. Det gör inget, granola är inte så gott egentligen. Jag försöker igen imorgon kväll när jag behöver en distraktion (igen). Det tar lång tid för snaggen att växa ut, men jag kan göra hur mycket granola som helst. Om jag stannar upp och börjar tänka på situationen, den osäkra framtiden, allt jag inte kan kontrollera, riskerar jag att trilla över och hamna på en mental plats där rationaliteten inte längre råder. Jag vet inte vad den platsen innebär och varför jag är så rädd för den. Kanske blir jag galen och genomgår en kris. Kanske blir det en brytpunkt och jag kommer ut på andra sidan. Skaffar en ny frisyr och fyller frysen med bananbröd.